Förutom att skriva ledare här i NSD och skönlitterära böcker så har jag också en del ideella engagemang. Blanda annat är jag ordförande för en kvinnojour med boende för drygt tjugo våldsutsatta åt gången.
Varje år ger vi skydd åt en bra bit över hundra kvinnor som tvingats fly från sina hem.
Vad man sällan tänker på är att nästan alla dessa har med sig ett eller flera barn.
När vi nu ser tillbaka på 2024 är det som vanligt fler barn än kvinnor som bott hos oss.
Men vi ser också en annan trend. Fler barn omplaceras av socialtjänsten efter ett par veckor. De flyttas från det skyddade boendet och sina mammor. I stället placeras de hemma hos pappan.
Och vad tror ni mammorna gör då?
Ja, de flyttar naturligtvis också hem till förövaren. Inte lämnar de sina barn ensamma med en våldsam pappa.
Hur kan det vara så här? undrar du säkert. Svaret är en lagförändring som trädde i kraft i våras.
Syftet var gott. Jag tillhörde de som hurrade. Lagen skulle stärka barnets rättigheter och se till barnets bästa.
Varje barn ska enligt den nya lagen beviljas en egen insats vid våld i nära relation och socialtjänsten har ansvar för att ge barnet rätt stöd och hjälp när det tvingas fly med sin mamma.
Hela poängen med reformen var att garantera att mammor och barn skulle få skydd från våld och att stärka barnrättsperspektivet.
Så blev det alltså inte.
När domstolarna började fatta prejudicerande beslut blev det raka motsatsen.
Så här kan det gå till:
En mamma med ett barn flyr sitt hem för att undkomma en våldsam man. Socialtjänsten beslutar att ge dem plats på ett skyddat boende.
När socialen kontaktar pappan är han samarbetsvillig och ångerfull. Han går frivilligt med på att barnet följer med mamman. Han kanske till och med går med på att delta i behandling.
Ännu är det långt till en fällande dom om våldet han utövat. Kanske finns det inte ens en polisanmälan.
Det tar lång tid för en kvinna att samla hela sitt livs våldsupplevelser för att driva en rättslig process mot en man hon älskat och har barn tillsamman med.
Eftersom han framstår som angelägen om att lösa ”de äktenskapliga problemen” så blir beslutet om barnets placering kort och omprövas ofta, ibland veckovis.
Efter en inte alltför lång tid beslutas så att det är pappans tur att ha barnet.
Dels för att det är barnets hemmiljö och dels för att man bedömer att när mamman inte längre är i det gemensamma hemmet så finns inte heller risken för våld.
Han får tillbaka det starkaste vapnet för att få henne att komma hem och att lägga ner eventuella anmälningar mot honom.
Det här var inte meningen med lagen. Tanken var inte att stärka förövarens rätt, utan barnets.
Lagen måste rivas upp och göras om.
Barnrättsperspektivet måste stärkas. Socialtjänstens placering av barnet blir ännu ett verktyg som förövaren kan använda för att få kontroll över den kvinna han misshandlat och få tillbaka henne i sitt våld igen.
På min kvinnojour, och på alla andra jourer i landet, fortsätter arbetet med att skydda kvinnor och barn.
Under många år har lagstiftningen stärkts och varit ett stöd för det arbetet. Ögon har öppnats både hos socialtjänsten, polisen och politiker. Det är bra.
För att utvecklingen inte ska gå tillbaka måste man också orka se när det blir fel. Och det här blev fel. Mycket fel.