I början av veckan besökte jag Rädda Barnen region Norr. På vägen därifrån var jag sprudlande entusiastisk. Jag ville skriva om deras verksamhet för mellanstadiebarn på Hertsön, om hur de möter asylsökande mammor och barn i Boden och om att de i hela Norrbotten är en viktig del av civilsamhället och ett komplement till det offentliga. Men så blinkar det till i telefonen.
Jag klickar upp DN-flashen. Hjärtat stannar upp när jag läser en helt annan kommentar från Rädda Barnen ”Barn amputeras utan smärtlindring i Gaza. Medicin som ska hjälpa barnen har stoppats och sitter fast vid gränsen.”
Svenska Rädda Barnens internationella chef berättar hur israeliska myndigheter vägrar släppa in nödvändigt materiell till de hälsokliniker som organisationen driver i det sönderbombade Gaza.
En ofattbar och outhärdlig ondska utspelar sig framför våra ögon. Kriget mellan Hamas och Israel är något av det mer vidriga världen skådat. Redan efter tre månader hade fler barn dödats än vad det normalt gör i alla världens konflikter under ett helt år.
Sydsvenskan har gjort en aktuell sammanställning från Rädda Barnen, FN och Unicef:
- 1 av 3 barn är undernärda
- 16 500 barn har dödats
- 21 000 barn beräknas vara försvunna
- 25 000 barn har förlorat en eller två föräldrar
- 10 barn per dag förlorar ett eller två ben (siffran inkluderar inte barn som förlorar armar eller andra kroppsdelar)
Staten Israel riktar sina vapen mot barnen i Gaza. Hamas är en terrororganisation som har helt andra intressen än att skydda civilbefolkningen.
Gazas befolkning bombas, dödats och är instängda i ett krig mellan två parter som inte bryr sig om hur många barns liv som släcks.
Maktlösheten omfamnar mig. Hur är det möjligt att världens ledare låter det fortgå? FN-stadgans artikel om ”Skyldighet att skydda” är till för just sådana här situationer.
Dödandet måste upphöra. Eldupphör är den enda vägen framåt. Eldupphör, släppa gisslan, fri lejd för humanitärt stöd och förhandlingar om fred och frihet.
För en hållbar fred måste också Israels ockupation av Palestina upphöra. Bara så kan israeler och palestinier få leva i fred, frihet och trygghet.
Både akut och under lång tid framöver kommer befolkningen i Gaza att behöva omvärldens stöd.
EU-kommissionen har exempelvis begärt att medlemsländerna ska bereda plats för att ta emot patienter, men Sverige vägrar.
– Det är en stor kostnad för väldigt få patienter, säger sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD).
Jag skäms. Vi avvisar alltså några av dem i mest akut behov av professionell sjukvård trots att de svenska sjukhus som vårdade evakuerade ukrainare säger sig ha plats och möjlighet.
Det är också pinsamt att Sverige mitt under brinnande krig och humanitära katastrof har tagit varje chans att minska, stoppa och pausa stöd till just Gaza. Och det är en skam att regeringen inte förmår att utan förbehåll fördöma det fasansfulla som sker i Gaza.
Vad jag däremot är stolt över är Rädda Barnen. Deras vittnesmål om hur barn drabbas i kriget är viktigt.
Jag kunde inte nu, mitt hjärta brast, men i framtiden lovar jag att också ge plats i mina texten åt barnen på Hertsön. Varje barn, var helst det finns, har rätt liv och ett gott liv.