I början av augusti presenterade Moderaterna sin valkampanj. Enligt Moderaterna lyfter den fram elva punkter där de, Sverigedemokraterna, Liberalerna och Kristdemokraterna är överens medan "de rödgröna är oeniga".
Men detta så kallade "gemensamma" valprogram från högerpartierna kan bara betecknas som ett luftslott.
För det första är vissa av dessa elva punkterna väldigt allmänt hållna och minst sagt luddiga.
Till exempel är det inget parti som säger emot "att det ska löna sig att arbeta" eller bli "mindre krångel för småföretagare".
För det andra rymmer högerlistan ett par riktiga så kallade "halmgubbar" – det vill säga ord som läggs i en politisk motståndares mun och som sedan används för att angripa denna motståndare.
M-gänget säger exempelvis nej till "återinförd fastighetsskatt" och "tvångsbussning av elever". Men det finns inga sådana förslag från Socialdemokraterna eller regeringen. Det är bara hittepå från högerhåll.
För det tredje synliggör dessa elva punkter att det samtidigt finns ett gigantiskt antal frågor där partierna på högerkanten inte är överens.
Hur ska det gå med A-kassan, sjukförsäkringen, karensavdraget, biståndet, public service, Lex Laval, stödet till folkbildningen, kraven på privatisering av LKAB, det statliga ägandet av Vattenfall, EU-politiken, Norrbotniabanan, regionalpolitiken, skogspolitiken och bostadspolitiken? För att bara peka på några exempel på saker som inte nämns.
Den som går igenom de fyra högerpartiernas respektive budgetmotioner och program kan snabbt konstatera att kraven spretar åt alla håll och kanter.
Mot den bakgrunden borde nog Moderaterna vara försiktiga med att framställa sitt regeringsunderlag som mer samspelt än Magdalena Anderssons sida i politiken.
Faktum är att det kommer att vänta komplicerade förhandlingar om såväl budgeten som andra delar av regeringspolitiken, oavsett om det blir Ulf Kristersson (M) eller Magdalena Andersson (S) som står som vinnare efter valet 11 september.
Vi får dock hoppas att alla inblandade aktörer lärde sig något av den långa regeringsbildningen efter valet 2018 när det tog hela 129 dagar innan en ny regering kunde tillträda.
Målet borde vara att en ny regering är på plats i god tid före 15 november, när statsbudgeten för 2023 ska läggas på riksdagens bord.
Det är inte eftersträvansvärt att Sverige blir som Nederländerna, Belgien eller Italien – det vill säga känt som ett land med utdragna regeringsbildningar. Det är inget som stärker Sveriges varumärke i världen eller förtroendet för demokratin.