Sedan 1997 har Sverige haft en lönebildningsmodell som fungerat väl för både löntagare, företag och samhällsekonomi.
Genom Industriavtalet har parterna i den svenska exportnäringen satt det så kallade ”märket”– den procentuella löneökning som hela den svenska arbetsmarknaden har haft att förhålla sig till.
"Märket" må ha sina brister. Men resultaten är tydliga.
Arbetare och tjänstemän har upplevt stigande reallöner, samtidigt som Sverige behållit internationell konkurrenskraft.
Jämfört med avtalsröran som präglade Sverige under 1970- och 1980-talen är det en ren framgångssaga.
Under perioden 1970 till 1995 ökade reallönerna i snitt med bara 0,5 procent per år (trots att de nominella löneökningarna var 8,1 procent per år). Inflationen, som eldades på av lönekostnadsökningarna, gjorde att höga nominella löneökningarna bara förvandlades till luft i lönekuverten.
Under perioden 1995-2018 ökade de nominella lönerna med i genomsnitt 3,3 procent per år. Men med tanke på att en stabil lönebildning har bidragit till en låg inflation har reallönerna ökat med i snitt 2,2 procent per år.
Det säger allt om vikten och värdet av "märket", Industriavtalet och en samordnad lönepolitik.
De stora nominella lönelyften på 1970- och 1980-talen var som att kissa i byxan. De värmde en stund men sedan blev det obehagligt.
Nu ifrågasätter emellertid fler och fler "märket".
Upptakten till nästa års avtalsrörelse bådar inte gott. Fackförbunden 6F inom LO anser att Industriavtalet och "märket" begränsar deras inflytande.
Pappersindustriarbetareförbundet, som organiserar anställda inom pappers- och massaindustrin, har redan gått ut med eget lönekrav på fyra procent. Samtidigt säger Tobias Baudin, ordförande för jätteförbundet Kommunal, att det kan bli svårt att få ihop en samordning inom LO.
Det är signaler som bör oroa alla som känner omsorg om svensk arbetsmarknad och ekonomi.
Jag är tillräckligt gammal för att minnas kaoset på 1980-talet. Avtalsrörelserna var ett allas krig mot alla. I princip alla betraktade sig som fel- eller lågavlönade.
Ingen höll igen vid förhandlingsbordet utan försökte istället roffa åt sig så stor del av lönekakan som möjligt. Följden blev kraftiga nominella löneökningar. Men samtidigt drevs pris- och kostnadsökningarna till himlens höjder, vilket gröpte ur värdet av lönelyften.
Sverige tappade konkurrenskraften mot omvärlden och arbetslösheten steg. I slutändan blev alla förlorare.
Det vore illa om Sverige på nytt hamnar i en liknande situation.
Därför hoppas jag att både fack och arbetsgivare nu betänker sitt ansvar.
Det vore ett misstag att skrota en modell som faktiskt varit bra för alla parter under mer än två decennier.