Även i år fick landets regioner en julklapp av regeringen och även i år var det ett extra anslag på en och en halv miljard till kvinnohälsovården. Och med en extra lite peng för tillgänglighet på landsbygden.
Det är naturligtvis bra. Tack snälla regeringen för den gåvan.
Men ärligt talat, ska nödvändiga resurser till kvinnohälsovård vara en julklapp? Som man ska tacka för och hoppas att tomten är lika snäll nästa år.
När jag födde mina barn bodde jag mitt emellan Huddinge sjukhus och Södersjukhuset, med mindre än femton minuters taxiresa till båda.
Det är unikt att ha så nära till två av landets största akutsjukhus, ändå var jag orolig.
Skulle de ha plats för mig? Skulle det finnas lediga kuvöser? Skulle barnläkarna ha tid för mina tvillingar när de snittades ut tidigare än planerat? Skulle barnmorskan hunnit ha lunchrast?
Gravida i Norrbotten har samma oro, men många av dem oroas dessutom för om vägarna farbara. Om de kommer hinna fram i tid. Vad sjukhuset säger om det bara var starka förvärkar. Om de kommer klara förlossningen om den sätter igång i bilen.
Jag tror inte att jag upplevt en enda sommar utan larmrubriker om Kris i förlossningsvården.
I hela landet är kvinnohälsovården underbudgeterad, men i Norrbotten gör avstånden att det blir extra alarmerande.
När jag i höstas besökte hälsocentralen i Vittangi som sträcker sig ända upp till Karesuando, fick jag berättelser om akuta födslar hemma i de nordligaste byarna. Något som få hälsocentraler i landet förväntas hantera.
På vägen därifrån funderade jag på det där med god och när vård. Går det att kombinera god och nära i ett län som Norrbotten?
Jag har aldrig träffat någon som vill föda på ett BB där de har så få förlossningar per år att de inte har vana att hantera komplikationer om det skulle uppstå.
God vård är avgörande för tryggheten och för både mammans och barnets liv.
Men det innebär att resan till det sjukhus som har rutin på förlossningar måste bli längre i ett län som Norrbotten.
Då får man skapa närhet på andra sätt än med just själva kliniken.
Jag ser framför mig ett BB-hotell, där de blivande föräldrarna kan checka in i god tid innan förlossningen sätter i gång.
Kanske tätare MVC-besök i slutskedet för att inte missa signaler på att barnet vill ut.
Och att få ligga kvar längre för att se att mammans läkning går bra, att inga infektioner uppstår och att amningen fungerar.
Ja, jag vet att region Norrbotten jobbar med sådant här och med annat för att göra det stora ögonblicket och väntan dit så rofylld som möjligt.
Det är bra, men uppenbart behövs mer. Fortfarande oroas gravida, även om de omskrivna bilförlossningarna är ett fåtal jämfört med alla som sker tryggt och i god ordning på ett sjukhus.
Så bra då att regeringen tillskjuter extra pengar, tänker du.
Jo men visst. Tack tack, men lite extrapengar till jul löser inte problemet. Inte i södra Sverige och definitivt inte här.
Att ge både god och nära vård kostar, och än mer när det inte är nära till vården.
Det krävs trygg och långsiktig finansiering.
Regeringen valde att höja de generella statsbidragen till regionerna med exakt noll kronor i budgeten för 2025.
Det har inte undgått någon att allt har blivit dyrare så i praktiken innebär noll kronor en sänkning av regionernas möjlighet till trygg finansiering.
Förlossningsvården behöver mer resurser, inte minst i Norrbotten. Det vore smakfullt om regeringen kunde se det och bidra med något mer än en julslant.
Avslutningsvis så kan jag inte låta bli att undra:
Varför är det just kvinnors rätt till trygg vård som bara får tillfälliga pengar?