Häromdagen träffade jag en före detta kollega, från min tid på Systembolaget, och vi stannade för att prata. Jag frågade hur läget var, och hon svarade:
– Jo, det är bra just nu. Jag har till och med hyrt plats i en källare och börjat lagra vin.
Jag svarade att jag inte var helt säker på om det lät så bra, eller om det var ett tecken på att hon hade blivit väldigt gammal väldigt fort, men hon sade emot.
– Nej, nej, det är riktigt bra. Om jag har börjat spara viner redan nu, om jag redan lagt ner det jag ska ha på min fyrtioårsdag, då måste jag ju se fram emot det. Det betyder att jag har någon sorts framtidstro, att jag ser fram emot att bli äldre och allt det.
Vi skildes åt, men efteråt kunde jag inte riktigt sluta tänka på det där. Hon hade ju alldeles rätt – det är först när man blickar framåt med tillförsikt, när man också orkar engagera sig i hur det kommer att vara i framtiden, som man med rätta kan säga att det är bra just nu.
Det gäller i allas våra liv – och det gäller inte minst i vårt gemensamma liv i samhället, i det som med ett ord brukar kallas för politiken. Den som händelsevis lyssnade på Sveriges radios samhällsmagasin Godmorgon, Världen! igår hörde också ett reportage som handlade om den svenska Nollvisionen.
Det började som en målsättning inom arbetet med trafiksäkerheten, att målsättningen var att samhället skulle ta ansvar för att inga allvarliga bilolyckor skulle ske överhuvudtaget. Det var – och är – en oerhört högt satt målsättning, som vi kanske inte har några förhoppningar om att kunna uppnå till fullo, men den har gjort skillnad.
Konceptet med en nollvision, berättades det i radioprogrammet, har faktiskt varit så framgångsrikt att det gått på export inte bara till andra sektorer av samhället, utan ocskå utomlands; genom konceptet Vision Zero Sweden säljer svenska företag och Business Sweden svenska säkerhetslösningar utomlands.
Och även om inget politiskt parti kan ta åt sig äran av att ha varit först med nollvisionen, så är den ett utmärkt exempel på hur politiken fungerar när den fungerar som bäst; den sätter en målsättning, och börjar förändra samhället i den riktning.
Det finns ett annat begrepp, som i alla fall till synes är besläktat med nollvisionen, och det är nolltoleransen. Den användes först av staden New Yorks poliskår, med tanken att man om man bara bestraffade de små brotten tillräckligt noga och hårt, också skulle hålla den grövre kriminaliteten borta på sikt; om alla fönster i en fasad är hela, är det så mycket svårare att vara den som krossar det allra första.
Den polisiära nolltoleransen har också den gått på export, och blivit ett omdebatterat koncept – här i Sverige har vi bland annat sett exempel på kommuner som försökt införa nolltolerans mot grafitti.
Problemet med nolltoleransen är att den bara ser det som finns runtomkring den idag – medan en nollvision är inriktad på det som kommer att finnas imorgon. Det är ett effektivare sätt att omvandla samhället på – för den som vill minska klyftorna kan det verka rimligt att införa en nolltolerans mot ojämlikhet och flytta pengar från rik till fattig som en annan Robin Hood. Men ett mycket effektivare sätt att göra det på, är att inte röra de pengar som redan är fördelade idag – utan i stället fokusera på var morgondagens inkomster kommer att hamna.
Därför är också den goda politiken inriktad på det samhälle vi vill ha imorgon – och inte bara på att ta bort de problem vi har idag.