Åström tar över stafettpinnen
Birgitta Persson, Överkalix, t v var en av dem som stöttade Karin Åström t h under ordförandeomröstningen på socialdemokraternas distriktskongress.
Foto: Tobias Åkeblom
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Mina tankar gick dock för en stund till Kjell Rögde, Piteå, som avled nyligen. Han skapade inga stora rubriker i länspressen och var inte särskilt känd utanför Pitebygden. Men Rögde gjorde ofantliga insatser för arbetarrörelsen Han var engagerad i ABF, Piteå-Tidningens styrelse och den lokala kulturpolitiken.
"Kjell var engagerad på det bästa sätt man kan tänka sig i arbetarrörelsen utan vassa karriäristiska armbågar", skriver Gunnar Lassinantti i en minnestext.
Det är en bra beskrivning. Kjell Rögde var inte intresserad av den egna positionen vid maktens köttgrytor. Däremot var han mån om folkbildningen, ett anständigt debattklimat och om att lyfta andra.
I liknande banor argumenterade många SSU:are när de pläderade för kommunalrådet Yvonne Stålnacke, Luleå, som ny ordförande i S-distriktet.
Tobias Duvenäs, Kiruna, David Nordström, Luleå, och Christer Lindström, Piteå, var några av dem som menade att Stålnacke har förmågan att lyfta inte bara sig själv utan också sin omgivning.
"Hon har alltid stöttat oss unga i politiken", sa David Nordström.
Stödet från SSU, Luleå socialdemokratiska arbetarekommun, Arjeplogs socialdemokrater, Metall och Kommunal räckte dock inte hela vägen för Stålnacke. I den avgörande omröstningen vann riksdagsledamoten Karin Åström med 141 röster mot 104 röster för Stålnacke.
Vi får hoppas att även Karin Åström kan visa prov på positiva ledaregenskaper och blir en ordförande som sätter laget - inte det egna jaget - i centrum för det politiska arbetet.
Socialdemokratin är ingen enmansförestållning.
Om socialdemokratin ska lyckas i valet 2010 gäller det i stället att utveckla karaktären som folkrörelseparti och göra att fler känner sig välkomna i politiken. Partiet måste bredda sina kontaktytor! Nya grupper måste få utrymme och svängrum i partiorganisationen!
Många muttrar över att det är svårt att locka människor till partipolitiskt arbete. Men under en seminarieövning på distriktskongressen visade en grupp kongressombud på motsatsen.
Under 20 minuter ringde de runt bland vänner och bekanta. De lyckades värva hela 61 nya medlemmar!
Resultatet manar till efterföljd. Genom små medel kan arbetarekommuner, S-fackklubbar, SSU och andra engagera fler i det partipolitiska arbetet.
När jag träffar Karin Åström som hastigast i korridoren utanför kongresslokalen på Hotell Nordkalotten under söndagen ber jag henne göra en liten programförklaring.
"Vi bor i ett fantastiskt län, men vi står inför stora utmaningar", säger hon. "Befolkningsminskningen slår hårt mot ekonomin i kommuner och landsting. Det gör att vi måste prioritera i verksamheterna, men samtidigt måste vi också satsa på det som skapar tillväxt och nya jobb - gruvorna, skogen, den gröna sektorn, universitetet och tjänstesektorn."
Hon ser även ett regeringsskifte 2010 som helt nödvändigt för att vända utvecklingen i länets kommuner och landsting.
"Finansminister Anders Borg är inte beredd att höja statsbidragen till kommuner och landsting i år, men han lånar pengar för att kunna sänka skatten för höginkomsttagarna.", konstaterar hon.
Åström upplever att regeringen överhuvudtaget visar ett svagt intresse för utvecklingen i norr.
"Hanteringen av Norrbotniabanan är bara ett exempel. På socialdemokraternas tid hade vi ett färdigt beslut. Nu har Norrbotniabanan försvunnit ur framtidsplanerna", konstaterar hon.
Problemen växer för varje dag som går. Krisen drabbar allt fler. I Norrbotten finns ungefär 7500 arbetslösa just nu, därav 1700 ungdomar.
"Det finns 2000 fattiga barn i Norrbotten. Det är barn som undrar om pengarna ska räcka till deras fritidsaktiviteter och känner oro inför framtiden. Kommer jag att tvingas flytta från mina kompisar om mamma och pappa inte får jobb?", sa Lenita Karlsson, ordförande för Unga Örnar i Norrbotten, under kongressen.
Det är grupper som finansminister Anders Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt sällan talar om. De snackar hellre om att de sänkt skatten med 82 miljarder kronor under mandatperioden.
Det är en cynisk strategi som vädjar till människors plånböcker och egoistiska sidor - inte till deras hjärtan och känsla för medmänsklighet.
Borg och Reinfeldts politiska uträkning är att den välbeställda medelklassen (de som har trygga jobb och goda inkomster) ska skratta åt skattesänkningarna hela vägen till bankkontoret, glömma bort de 10-12 procent som saknar jobb och rösta på borgarna 2010.
Mot detta måste arbetarrörelsen etablera en motkraft. Ett samhälle där 10 procent går arbetslösa (hela 25 procent av ungdomarna!) är inget bra samhälle. Alla ska med. Så enkelt är det.
Det hade varit bättre att satsa miljarderna på att skapa jobb eller utbildning för landets arbetslösa ungdomar än att slopa förmögenhetsskatten och sänka skatten för höginkomsttagarna.
Den borgerliga regeringens insatser mot arbetslösheten är inte heller imponerande i ett internationellt perspektiv. I ett anförande vid distriktskongressen presenterade Europaparlamentarikern Göran Färm en jämförelse som visar att den svenska regeringen satsar betydligt mindre än andra europeiska länder.
"Den svenska regeringens stimulanspaket utgör bara 0,4 procent av BNP. Tyskland satsar 1,4 procent av BNP, Spanien 1,1 procent och Storbritannien 1,0 procent. USA och Barack Obama satsar hela 2,0 procent", berättade Färm.
Inte undra på att arbetslösheten ökar snabbare i Sverige än andra EU-länder. Den passiva politiken gör att problemen blir större än vad de hade behövt vara.
Vid distriktskongressen berättade förre justitieministern Thomas Bodström att han mött borgerliga riksdagskollegor om sagt att regeringen bara haft otur med finanskrisen.
"Det är kanske sant att regeringen har otur. Men varför ska vi rösta på en regering som har otur?", sa Bodström och möttes av skratt och applåder från ombuden.
Men inte nog med.
Borgarna verkar ju vara otursförföljda varje gång de får regeringsmakten. De borgerliga regeringsperioderna 1976-1982 och 1991-94 avslutades också med stigande arbetslöshet och gigantiska budgetunderskott.
Därför handlar det nog egentligen inte bara om tur eller otur. Kanske är det så att borgerlig politik i grunden utgör ett sämre alternativ än socialdemokratisk.