I Aftonbladet läser jag en intervju med riksdagsledamoten Åsa Eriksson (S) som tidigare var kommunalråd i Norberg i Västmanland. Hon är desillusionerad och kritisk mot den migrations- och integrationspolitik som både socialdemokratiska och borgerliga regeringar bedrev från 1990-talet fram till 2015.
"Jag borde ha protesterat tidigare men jag var så rädd att klassas som främlingsfientlig. Men jag har landat i att migrationen inte kan vara större än integrationen klarar av", säger Åsa Eriksson.
Det är tankar som hon även utvecklar i boken "Ett farväl till Bullerbyn?" (Tiden 2023).
Hon beskriver erfarenheterna från sin hemkommun. Om hur den dramatiska ökningen av asylsökande under 2014 och 2015 skapade en ohållbar situation.
Norberg med bara 5 000 invånare tog emot 500 flyktingar. Asylboendena fungerade dåligt och det blev stökigt i det lilla samhället. Socialtjänst, tandvård, sjukvård, polis, skola och andra offentliga institutioner gick på knäna. Vid skolstarten behövde 36 nya elever en plats, utan att kunna ett ord svenska.
Sådana larmrapporter från Norberg och andra kommuner var skälet till kursomläggningen under regeringen Löfven hösten 2015 och är en läxa inför framtiden.
Sverige tog ett oproportionerligt stort ansvar för världens flyktingströmmar, vilket fick allvarliga konsekvenser i den lokala vardagen. Därför finns skäl att instämma i Eriksson slutsats att migrationen inte kan vara större än vad integrationspolitiken klarar av.
Men det finns samtidigt anledning för politiken att akta sig för att falla i den sverigedemokratiska fällan.
Framtiden är varken att stänga gränserna eller den extremt liberala flykting- och migrationspolitik som präglade Sverige före 2015.
- Sverige bör även i fortsättningen vara ett land som visar solidaritet och tar emot kvotflyktingar, det vill säga människor som pekas ut som mest skyddsbehövande av FN:s flyktingorgan UNHCR.
- Människor som har hunnit skaffa sig ett varaktigt jobb och kan försörja sig själva ska inte utvisas. Det är något fundamentalt fel när folk som arbetar och gör rätt för sig får lämna landet.
- Det är inget fel med arbetskraftsinvandring så länge människor jobbar efter svenska kollektivavtal och följer de lagar och regler som gäller i vårt land.
- Det behövs en aktivitetsplikt för dem som uppbär försörjningsstöd trots att de har arbetsförmåga. Det är bedrövligt att så många utrikesfödda kvinnor har fastnat i bidragsberoende och utanförskap.
Kort sagt: Det borde gå att formulera en medelväg som präglas av både solidaritet och rationalitet.
Åsa Eriksson har initierat en viktig debatt som borde leda till eftertanke i hela det politiska systemet.