För ett par veckor sedan hade jag tillfälle att besöka Gustavsberg, en gammal bruksort på Värmdö i Stockholms skärgård. Namnet är än idag mest känt för porslinsmärket med samma namn, och det kommer fortfarande båtlaster med turister från hela världen för att besöka muséet och andrahandsshoppen i den lilla hamnen.
Berättelsen om Gustavsberg är på många sätt en berättelse om Sverige, eller i alla fall berättelsen om många andra platser som den här; i det som från början var ett litet, lantligt samhälle växte under artonhundratalet fram en industri, som fick köpingen att växa.
När KF köpte fabriken 1937 förvandlades Gustavsberg till ett kooperativt mönstersamhälle, med Domus och ett cirkelrunt kommunhus, men det var framförallt ett brukssamhälle; ovanför hamnen ligger fortfarande ett tjusigt värdshus, och det pratas fortfarande om danserna och allt stök de förde med sig på femtiotalet.
Det är också en berättelse om Sverige av idag, för det som var ett brukssamhälle finns inte längre kvar. Gustavsberg har gått upp i den större kommunen Värmdö, kommunhuset har blivit ett bibliotek, produktionen har nästan helt flyttat utomlands och fast man kan bada i hamnen, så ska man aldrig sätta fötterna på botten; där ligger de vassa skärvorna från det sekunda porslin, som under många år dumpades rakt ut i vattnet, fortfarande kvar.
Vi som inte reser över hela världen för att komma dit tar inte båten, utan bussen. Den tar tjugo minuter från Stockholms innerstad, och det är också här som Gustavsberg skiljer sig åt från många gamla bruksorter; staden har fått ett nytt liv som förort, och just nu river man de gamla fabriksbyggnaderna, för att få plats med fler lägenheter intill vattnet.
Mitt bland rasmassorna har man byggt en visningslägenhet, som sticker ut i glada färger mitt bland rasmassorna och fabrikskropparnas skelett. Jag kunde inte låta bli att ta en bild av ruinerna, och lägga ut den med texten: "Här bygger vi 235 moderna lägenheter i vattennära läge."
För visst är det bra att Gustavsberg och Sverige växer, att det gamla brukssamhället kan ersättas av någonting nytt, och för en kommun är nya bostäder en bra affär på både kort och lång sikt. Men som tillfällig besökare, utifrån, kunde jag inte låta bli att undra om det inte hade varit en ännu bättre affär att bygga vidare på det som redan lockar turister från hela världen; att låta de gamla industrilokalerna stå, och kanske försöka fylla dem med någonting nytt.
Det hade varit en kulturvård som också hade haft en ekonomisk logik, men egentligen hade det inte behövt finnas en sådan. Problemet finns nämligen över hela landet: Vi har blivit duktiga på att identifiera en viss typ av kulturvärden, medan andra glöms bort helt och hållet. Ingen skulle idag få för sig att täcka en sirlig jugendfasad med vit puts – men runtomkring hos håller många av de enkla, vardagliga och ändå så vackra miljöer som människor bott, levt och arbetat i att försvinna av sig själva.
När sågverket försvunnit spårlöst står bara disponentvillan kvar, och det som gått förlorat är inte bara en del av historien; det är en del av oss. Om vi stryker det gamla industrisamhället ur stadsbilden, stryker vi det också i bilden av oss själva. Det står var och en fritt – men då blir det också svårt att förklara vad det var som gjorde hela välfärdssamhället så värt att kämpa för en gång. Och kanske också ännu lite svårare att förklara, varför vi fortfarande måste kämpa för att det ska finnas kvar.