I en debattartikel i NSD 23 november kritiserade riksdagsledamoten Linda Ylivainio (C) de långsamma och invecklade tillståndsprocesserna för gruvprojekt i Sverige. Ett av hennes konstruktiva förslag var att koncentrera prövningen av avvägningen mellan motstående intressen till en länsstyrelse istället för dagens 21.
"Förslagsvis till en av de länsstyrelser som klarar av prövningen, nämligen den i Västerbotten", skrev Ylivainio.
Det fick de högsta hönsen på länsstyrelsen i Norrbotten att gå i taket.
"Ytterst anmärkningsvärt", skriver landshövdingen Björn O. Nilsson och länsrådet Johan Antti i en replik i NSD 27 november där de undrar vilka bevekelsegrunder som egentligen döljer sig bakom Ylivainios argumentation.
För min del tycker jag att Linda Ylivainio förtjänar all heder för att hon tar debatten och ifrågasätter byråkratin. Hon är inte ensam.
Under hösten har jag rest runt i Norrbotten och mött massor av lokalpolitiker och näringslivsföreträdare som är arga och frustrerade över den sega tillståndshanteringen. Redan utsatta glesbygdskommuner riskerar gå miste om jobb och utvecklingsmöjligheter.
Problemen drabbar inte heller bara nya projekt som Laver i Älvsbyn eller Kallak i Jokkmokk.
I ett pressmeddelande varnar branschorganisationen Svemin för att även befintliga gruvor riskerar att fastna i regelverket som nu när LKAB:s hela järnmalmsverksamhet i Kiruna ska omprövas i mark- och miljödomstolen och Bolidens koppargruva Aitik står inför en expansion och är beroende av tillstånd för den utvidgningen.
Detta sker dessutom i ett läge när det behövs stora investeringar i miljövänliga saker som vindkraftverk, solceller, elbilar, järnvägar och tåg för att klara den gröna omställningen – en process som kommer att kräva mer mineral och metaller, och följaktligen även gruvor.
”För industrins och transporternas klimatomställning krävs batterier. Och batterier görs av mineral som Sverige är rikt på. Men den svenska gruvnäringen hindras ofta av utdragna tillståndsprocesser som skapar onödig risk och osäkerhet", konstaterar fackförbundet IF Metall i en rapport.
Därför är det oroande även för klimatpolitiken att Sverige tappar mark som gruvnation och investerarna istället börjar söka sig till länder med svagare miljö- och arbetsmiljölagar.
Det är en utveckling som bör bekymra alla ansvarskännande krafter i det svenska samhället.
Linda Ylivainio (C), Mattias Karlsson (M), Ingemar Nilsson (S) och alla andra som nu agerar väckarklocka och vill ha en förändring förtjänar beröm – inte sura kommentarer från länsbyråkrater som känner sig trampade på tårna.