Kroppen förlorar form, humöret sviktar och håret blir stripigt och livlös. Naturen talar med all önskvärd tydlighet om för oss när vi inte längre är till någon nytta – inte är fertila.
För många är besvären större än så. Ovälkomna vallningar, torra och irriterade slemhinnor, sömnproblem, led- och muskelvärk, minskad sexlust, depression och hjärtklappning. Och som så ofta när kvinnors sjukdomar beskrivs finns ”ospecifika symtom” också med på listan över klimakteriebesvär.
Ungefär var tredje kvinna har besvär av den graden att hon behöver medicinering under övergångsåldern.
En vän till mig berättade att hon fått sina halter av östrogen mätta hos gynekologen och erbjöds östrogentillskott. När läkaren skulle skiva ut recept frågade hon om min vän ville ha spray, gel eller plåster.
”Vad är bäst?” frågade min vän och fick svaret att plåster är mest effektivt, men det är svårt att få tag på.
Ja, precis så. I ett av världens bästa och mest utvecklade sjukvårdssystem så kan en patient inte få tillgång till den medicin läkaren rekommenderar. Är det någon som tror att det är en slump att det är en medicin som bara kvinnor har behov av?
Min vän valde gel och har fått viss lindring av det. Men även den får hon gå runt till flera apotek för att hitta när hon behöver ny.
I veckan rapporterade Dagens Nyheter att Estradotplåster, som är en vanlig behandling för kvinnor i klimakteriet, är helt slut i hela landet. Även andra hormonläkemedel som används mot klimakteriebesvär är restnoterade.
Ungefär 40 000 kvinnor i Sverige har Estradotplåster utskrivna. Att ändra recepten till något annat är inget som görs i en handvändning.
Varenda patient måste kontakta sin läkare igen och väl där krävs en mer avancerad omräkning av dosen för att kunna ersätta. Och, som sagt, även en hel del ersättningspreparat är slut i hyllorna.
Är det inte galet att läkare och patienter måste hålla på och pyssla så? Varför finns inte den medicin som patienterna behöver?
Övertro på marknadskrafterna är svaret. Samma svar som på så många av våra problem i vården.
Angelica Lindén Hirschberg, professor i gynekologi, säger till Dagens Nyheter att bristen på hormonplåster till stor del beror på att läkemedelsmarknaden har globaliserats.
”Tidigare hade vi mer nationell läkemedelsförsörjning där Sverige producerade egna läkemedel. Nu har företagen blivit större och slagits ihop för att effektivisera. Man lägger fabriker där det är billigast och man vill inte ha stora lager. Vid störningar blir läkemedelsförsörjningen sårbar”, säger hon.
Det där känner vi igen från pandemin. Den svenska sårbarheten blev uppenbar när det visade sig att vi varken hade egen produktion eller lagerhållning av läkemedel och medicins utrusning. Mot kvinnor i medelåldern slår det alltså även denna sommar.
Det är faktiskt helt orimligt. Kapitalismen och patriarkatet i skön förening mot kvinnors rätt att slippa besvär som naturen straffar henne med.
Hade det drabbat någon annan grupp än kvinnor på väg över tröskeln till det osynliga hade det varit krigsrubriker. Nu blir det en artikel, som slutar med att man kan vänta läkemedlen tillbaka på apoteken tidigast i oktober.
Så håll i hatten, för nu har det här landet en hel armé av kvinnor med fel hormonbalans.
Man kanske skulle passa på att göra något bra av det?
Om medelålders kvinnor gick samman finns mycket vi skulle klara bättre än de som idag har makten över värden och pengarna. Vad tror ni om att samla alla dess kvinnor alla till en liten revolution – ett tantuppror? Det vore väl nåt?