För två och ett halvt år sedan valdes Stefan Löfven till Socialdemokraternas ordförande.
Idag är det bara en dryg månad kvar till valet.
De kommande 33 dagarna bestämmer valets utgång, de kan förändra Sverige.
För Stefan Löfvens framtid som partiledare blir de helt avgörande.
Utgångsläget för Löfven och Socialdemokraterna är inte alls illa.
De rödgröna partierna har ett stabilt övertag i opinionen.
Folk är trötta på en sönderregerad alliansregering.
Men segern är långt ifrån given. Många undrar varför Socialdemokraterna inte förmått fånga upp den vänstervind som lyft andra partier.
Fast egentligen är det inte så konstigt.
Socialdemokraterna valde under våren att köra ”safe”. Inga äventyrligheter, inget som sticker ut. Tryggt och lugnt, ja nästan utsuddande tråkigt var det.
Att partiets siffror i väljaropinionen då inte stärktes är inget att förvåna sig över.
Idag är valrörelsen i full gång och vi har sett en nytänd socialdemokrati.
Redan i Almedalen kom den första skarpa idén, satsningar på dagis som ska finansieras med en bankskatt.
Nyligen presenterades förslaget om 20 000 ungdomsjobb i äldrevården.
Med fler konkretiseringar av den här typen vässas S-profilen.
Partiet kan växa i opinionen – och inte minst viktigt – skapa ökad entusiasm i de egna leden.
Valrörelser är ett sällsamt inslag i den politiska livscykeln.
Då mer än någonsin slits partiledningar mellan lockelsen att föra fram populära förslag för att vinna väljare och nödvändigheten att hålla sig inom rimliga ekonomiska ramar.
Förre finansministern Kjell-Olof Feldt talade om att partiorganisationen drabbades av ”valfeber”. Från alla håll framfördes krav på ytterligare reformer, fler vallöften.
Frestelsen att bjuda över är begriplig. För bara en valframgång ger partiet chansen att genomföra sin politik i regeringsställning.
Ett utmärkt exempel på akut valfeber är regeringspartiernas senaste stora utspel, Sverigebygget.
Var fanns ”krona-för-krona”-Borg när alliansen sprätte iväg 350 miljarder kronor på infrastruktur?
Sedan kommer det också en tid efter valet.
Hur det kan gå om man tar i för mycket kan Stefan Löfvens franske partikollega, president Francois Hollande, vittna om.
Våren 2012 stod Francois Hollande som segrare i det franska presidentvalet med 52 procent av rösterna bakom sig.
Idag, drygt två år senare är det bara 20 procent av väljarna som har förtroende för Hollandes politik.
Gapet mellan valrörelsens löften om tillväxt och verklighetens fortsatt höga arbetslöshet förklarar det mesta av raset.
Stefan Löfven är försiktig med löften. Samtidigt har han inte varit särskilt tydlig när det gäller jobbpolitiken för att nå Europas lägsta arbetslöshet.
Även vaga besked kan väcka överdrivna förhoppningar.
Med fötterna stadigt på jorden tycks Stefan Löfven dock vara väl vaccinerad mot valfeber.