Vad kommer vi att minnas av 2010? Jordbävningen på Haiti? Den ännu värre ödeläggelsen i Pakistan? Oljeutsläppen i Mexikanska golfen? Översvämningar och jordskred i Centralamerika, Kina och litet varstans i världen, där miljön fördärvats och klimatet förändrats av mänsklig påverkan?
Det verkar världen redan ha glömt, och inget ord har väl varit så dött som "klimathotet", förra årets mest frekventa politiska term.
En som haft det svettigt under året är Barack Obama. Han har gjort (nästan) allt rätt: Försökt stimulera ekonomin, sparkat uppstudsiga generaler, gett alla amerikaner sjukvård och till och med kompenserat ursprungsfolken i Amerika för de vitas rofferi och masslakt på indianer. Men förlorade ändå sin majoritet i kongressen.
Då ryckte han, simsalabim, till sig det politiska initiativet. Gör upp med republikanerna om skatterna och arbetslöshetsbidragen, får igenom en lag som stoppar diskriminering av homosexuella i USA:s krigsmakt och - glädjande för hela världen - får ihop tillräckligt många röster i senaten för att kunna ratificera kärnvapennedrustningsavtalet med Ryssland (New START).
Den norska Nobelkommittén som gav honom fredspriset i fjol kan andas ut. Men det dröjer innan Obama blir en verklig fredspresident.
Kriget i Afghanistan är en katastrof, både militärt och politiskt, och måste komma till ett snabbt slut. Obama måste också motstå påtryckningarna från hökarna att utvidga kriget mot terrorismen till Arabiska halvön och Afrika, och fortsätta hålla huvudet kallt när det gäller Iran.
Kan presidentens nyvunna auktoritet ge honom tillräckligt med råg i ryggen för att ta itu med klimatfrågan och sätta extremisterna i Israel på plats och tvinga fram en lösning på det palestinska problemet, kan Obama komma att gå till historien som en av de verkligt stora presidenterna i USA.
Medan USA faktiskt förtjänar en del beröm för det gångna året, får Kina ställa sig i skamvrån. Landet gör inga synbara framsteg när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Reaktionen på Liu Xiaobos fredspris var närmast löjeväckande.
Det finns kinesiska ledare som inser att världens numera kanske mest globaliserade land inte kan styras som på Maos tid. Men majoriteten i kommunistpartiets ledning oroar sig för sina privilegier.
Betyg på året som gått? Det kunde ha gått värre, så vi klämmer väl till med ett B+
Eller vad säger major Björklund med bi(s)ittare?