Del 10 av Bonniers samling ”Sveriges statsministrar under 100 år” handlar om Rickard Sandler, som var regeringschef en kort period 1925-26.
Författaren Per T Ohlsson skriver om en begåvad och mångsidig S-politiker. Bland annat tog Rickard Sandler initiativ till bildandet av ABF (Arbetarnas bildningsförbund) 1912, alltjämt en av arbetarrörelsens bästa uppfinningar.
Som statsminister hann Sandler dock inte sätta så många spår i den politiska parketten.
Han fick ta över efter en dödssjuk och sönderarbetad Hjalmar Branting när det var som mest kaotiskt i svensk politik under 1920-talet.
Minoritetsregeringarna avlöste varandra. På tio år bytte Sverige regeringschef tio gånger.
• Nils Edén (L), koalition med S och L, 17/10 1917 till 10/3 1920.
• Hjalmar Branting (S), enpartiregering, 10/3 1920 till 27/10 1920.
• Louis De Geer (partilös), ämbetsmannaregering, 27/10 1920 till 23/2 1921.
• Oscar von Sydow (partilös), ämbetsmannaregering, 23/2 1921 till 13/10 1921.
• Hjalmar Branting (S), enpartiregering, 13/10 1921 till 19/4 1923.
• Ernst Trygger, Nationella partiet, högerregering, 19/4 1923 till 18/10 1924.
• Hjalmar Branting (S), enpartiregering, 18/10 1924 till 24/1 1925.
• Rickard Sandler (S), enpartiregering, 24/1 1925 till 7/6 1926.
• Carl-Gustaf Ekman (L), enpartiregering, 7/6 1926 till 2/10 1928.
• Arvid Lindman, Lantmanna- och borgarpartiet, högerregering, 2/10 1928 till 7/6 1930.
”Det är bättre att låta denna regering falla, än att regeringsmakten lämnas att förfalla”, sammanfattade Rickard Sandler läget med en bevingad formulering när han själv tvingades avgå 7 juni 1926.
Sverige var helt enkelt ett väldigt svårstyrt pastorat. Oklara riksdagsmajoriteter och samarbetssvårigheter mellan partierna gjorde att det blev besvärligt att skapa stabilitet och långsiktighet i politiken. Regeringsmakten försvagades och förlamades.
Någon riktig ordning på torpet blev det inte förrän efter valet 1932, när Socialdemokraterna och Bondeförbundet gjorde upp om krispolitiken och formade en kraftfull majoritet tillsammans.
Det är ett riktmärke även för vår tid. Så länge väljarna inte röstar fram tydliga majoriteter för det eller andra alternativet så krävs parlamentarisk kompromiss- och samarbetsförmåga, typ Decemberöverenskommelsen 2014 eller Januariavtalet 2019.
I annat fall kommer det snabbt att bli lika stökigt och svårregerat i 2020-talets Sverige som i 1920-talets. Och det är inget att sträva efter.