Söndag 7 maj har det gått 18 år sedan Jimmie Åkesson valdes till partiledare för Sverigedemokraterna.
Tveklöst är det ett ledarskap som måste beskrivas som framgångsrikt, oavsett vad man tycker om Åkessons politik och värderingar.
När han tillträdde 2005 låg SD:s väljarstöd på runt 2-3 procent i opinionsmätningarna, det vill säga långt under fyraprocentsspärren till riksdagen. Men med Åkesson vid rodret har SD vuxit och blivit en tung parlamentarisk kraft.
SD tog sig in i riksdagen 2010 och I riksdagsvalet 2022 blev SD näst största parti i riksdagen med 20,5 procent. Samtidigt lyckades Sverigedemokraterna skaffa sig ett avgörande inflytande över regeringspolitiken med hjälp av det så kallade Tidöavtalet med M, KD och L.
Frågan är emellertid hur länge framgångstrenden håller i sig.
Efter valet har Sverigedemokraterna – precis som övriga partier i Tidölaget – fått uppleva en opinionsmässig nedgång. Enligt majmätningen från SVT/Novus är Sverigedemokraterna nu nere på 16,4 procent.
Visserligen är det fortfarande en hög SD-siffra historiskt sett. Men det är en tydlig nedgång jämfört med valet 2022.
Det är uppenbart att det första halvåret som en del av regeringsunderlaget inte har gynnat Sverigedemokraterna som alltid fått sin livsluft genom att ge sken av att vara ett antietablissemangsparti. När partiet nu har fått vara med och ta ansvar så har det tappat i opinionen.
Å andra sidan: Det återstår 40 månader till nästa riksdagsval och väljaropinionen kan hinna svänga många gånger före det.
Genom Tidöavtalet har Sverigedemokraterna dessutom skaffat sig en position som gör det möjligt att både äta kakan och ha den kvar.
SD har röstat fram Ulf Kristersson (M) som statsminister. Men partiet ingår inte i regeringen och behöver därmed inte ta kollektivt ansvar för alla beslut, vilket betyder att det finns stort utrymme även för egenprofilering.
Åkesson & Co har redan använt sitt svängrum i debatterna om reduktionsplikten och EU:s migrationspakt. Sannolikt kommer den typen av soloturer att bli ännu fler när valåret 2026 börjar närma sig.
Det är inte en osannolik utveckling att SD först gör upp med KD, L och M om statsbudgeten för 2026 för att framstå som seriösa och ansvarskännande. Men samtidigt kan partiet börja bullra och mullra att det inte nådde ända fram i budgetmanglingarna, till exempel med kravet på en tandvårdsreform eller någon het migrationspolitisk fråga.
Allt i syfte att återvinna förlorad popularitet hos väljarna inför valet 2026.
Därför är det för tidigt att slå fast att Åkesson och hans parti passerat bäst-före-datum. Osvuret är sannolikt bäst.