Bensinlampan börjar lysa rött på min resa genom Tornedalen. Det är kanske första gången jag på riktigt förstår hur vidsträckt det här länet är.
Jag känner mig verkligen som en korkad stockholmare när jag börjar söka efter ”Bensinmackar i närheten” på Google Maps. En del katastroftankar hinner fladdra förbi i huvudet, men det går bra. Jag hittar en mack innan mätaren slår i botten.
Med full tank rullar jag vidare på vägarna i de yttre delarna av Norrbotten. Det är långa resor och jag hinner tänka en hel del.
Jag förstår marknadens logik. Det är inte lönsamt för de stora bensinbolagen att strössla med mackar om det inte finns tillräckligt befolkningsunderlag. Men även om marknadslogiken stämmer så bor här människor.
På många orter har all annan verksamhet dragit sig tillbaka. Det finns inte barn nog för att driva en skola, affären har slagit igen, ingen tandläkare kommer till byn, posten levereras glesare och så vidare.
Vart och ett av de här besluten är säkert logiskt, men sammantaget ger det en känsla av att delar av landet lämnas i sticket.
På många ställen är bensinmacken den enda service som finns kvar. Men det är inte en enskild företagares uppgift att upprätthålla grundläggande service. Även mackföreståndaren måste få sin business att gå runt.
Den socialdemokratiska regeringen införde ett stöd till bensinstationer i glesbygd när de fick ytterligare säkerhetskrav på sig från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Syftet med de 150 miljoner som regeringen sköt till var att rädda kvar mackar i gles- och landsbygd.
För att få del av stödet krävdes att man uppfyllde fyra punkter:
- Vara en åretruntöppen bensinmack.
- Ligga i ett område där servicen är gles.
- Ha långt till en annan mack.
- Vara i behov av stödet för att fortsätta sin verksamhet.
Det var bra, men det är några år sedan nu och utvecklingen har inte vänt. Urbaniseringens baksidor fortsätter att slå hårt mot småorter.
När jag kommer in på bensinstationen i Karesuando förstår jag vad en bensinmack på en liten ort kan vara och vad den betyder. De har bensin, men de har verkligen också nästan allt annat man kan behöva.
Jag fingrar på en bra gjutjärnspanna, för det saknar jag i min lägenhet i Luleå, och imponeras av en hylla som närmast kan liknas vid en mindre järnhandel. Men till slut nöjer jag mig med chips och cola för den vidare bilresan.
Däremot nöjer jag mig inte med att mackdöden fortsätter i vårt avlånga land. Branschen spår att 1 000 bensinmackar kan komma att försvinna de närmaste tio åren.
Den nuvarande regeringen måste också ta ansvar för att rädda kvar bensinmackar. Det krävs en ny satsning på service i glesbygd.
Jag åker vidare mot Vittangi. Kanske är mina resor genom olika delar av länet det bästa med det här jobbet. Jag tar mig ut till kanterna, till småorter, skogar, älvar, fjäll och till människor som lever runtom i det här stora länet.
Precis som Ronja när hon släpps ut i Mattisskogen lär jag mig mer för varje gång. Hon lärde sig att akta sig för vildvittror, helvetesgapet och grådvärgarna.
Den här veckan har jag lärt mig att akta mig för att inte ha koll på bensintanken och bensinmackar längs vägen.