Mellan 10 och 26 september 1921 genomfördes det första valet i Sverige med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor.
Det är en historisk händelse som vi har anledning att fira och uppmärksamma många gånger under 2021.100 år med demokrati har gjort Sverige till ett bättre, mänskligare och lyckligare samhälle.
Demokratiseringen av Sverige skedde under fredliga former. Men det finns anledning att påminna om att utgången var allt annat än given.
Kungahuset och konservativa politiker motsatte sig in i det längsta kraven på allmän och lika rösträtt. I en riksdagsdebatt 1918 uttryckte högermannen Nils Trygger sitt djupa ogillande mot att makt skulle överföras till ”jordbruksarbetare och annat löst folk”.
I arbetarrörelsen fanns samtidigt hetsporrar som underblåste revolutionära stämningar och lockades av en samhällsomdaning av samma våldsamma slag som i Ryssland.
Som tur var fanns dock krafter inom borgerligheten och socialdemokratin som verkade i en annan riktning och manövrerade klokt och konstruktivt i denna oroliga tid.
S-ledaren Hjalmar Branting tog avstånd från våldsverkarna och revolutionärerna i arbetarleden. I stället inledde han ett samarbete med liberalen Nils Edén för att omdana Sverige med reformismen som ledstjärna.
Nu framstår den liberalsocialdemokratiska koalitionen 1917 som logisk och självklar. Men det krävdes stort politiskt mod hos Branting och Edén. Då, liksom i dagens samhälle, fanns folk både till höger och vänster som rasade mot dem som sökte samförstånd och kompromissade med politiska motståndare.
Vänsterrabulisterna gapade om ”ministersocialism” och beskrev det som ett svek mot arbetarrörelsens ideal att samarbeta med Liberalerna. Men Branting stod på sig och den liberalsocialdemokratiska koalitionen levererade.
Sverige fick demokrati, lagen om åtta timmars arbetsdag, förslaget om dödsstraffets avskaffande (som också blev verklighet 1921), en ny fattigvårdslag, en ny vattenlag och en större skolreform.
Det blev de första stegen för att omvandla det odemokratiska fattig-Sverige till ett modernt och demokratiskt välfärdsland.
100 år senare är det en bra påminnelse om vad socialt engagerade krafter inom borgerligheten och arbetarrörelsen kan uträtta tillsammans och att samarbete i politikens mittfält är bättre än att låta ytterkantspolitiker styra utvecklingen.
Det är inget dåligt riktmärke för dagens partiaktivister. Kompromisser som Januariavtalet är, trots allt, att föredra framför en långtgående höger- eller vänstervridningen av politiken.