Ledare: 10 skäl att rösta rött eller grönt

1. Thomas Östros (S) är en urstark finansministerkandidat med gedigen universitetsutbildning och rötter i det röda Norrbotten. Redan 2008 förutsåg han de globala konsekvenserna av bolånekrisen i USA. I en riksdagsdebatt i april samma år avfärdades han dock som en dysterkvist av finansminister Anders Borg (M). Men Östros fick rätt i sina farhågor.
Med Östros hade vi haft snabbare och aktivare krisbekämpning än vad som nu blev fallet. Det hade varit möjligt att hålla arbetslösheten på lägre nivåer.

2. Peter Eriksson (MP) var pådrivande för att Norrbotniabanan skrevs in i det rödgröna regeringsprogrammet 2002.
Ett maktsskifte i höst innebär att Eriksson blir minister och att Norrbotniabanan får en stark supporter bland statsråden, vilket vore på tiden. Under den borgerliga regeringen har Norrbotniabanan sjunkit långt ned på den trafikpolitiska dagordningen.

3. Lars Ohly (V) drar S i vänsterarmen och är en blåslampa för en aktiv fördelningspolitik. Ohly och hans parti kommer att arbeta för att höginkomsttagare och förmögna får bidra mer till välfärden och för bättre villkor för sjuka, arbetslösa och låginkomstpensionärer. Det behövs efter fyra långa svåra år med omvänd Robin Hood-politik och ökade klyftor.

4. Sven-Erik Österberg (S) är en arbetsmarknadsministerkandidat som är tusen gånger bättre än Moderaternas Tobias Billlström och nyligen avgångne Sven-Otto Littorin.
Österberg och de rödgröna vill rusta upp det som borgarregeringen monterat ned (a-kassan, yrkesinspektionen, arbetsmarknadsutbildningen med mera). Med bakgrund i Skogsarbetareförbundet och som kommunalråd i Bergslagen vet Österberg hur verkligheten ser ut utanför 08-området och vilka insatser som krävs.

5. Veronica Palm (S) har en mer humanistisk syn på sjukförsäkringen än Cristina Husmark Pehrsson (M). "Vi säger nej till stupstock, nej till dogmatiska tidsgränser och ja till aktivt stöd", sa Palm när riksdagen diskuterade regelförändringarna i december. S, V och MP utvecklar sitt eget sjukförsäkringsalternativ på webbplatsen www.rodgron.se. Det är definitivt värt att studera.

6. UIla Andersson (V) är en doldis för den breda allmänheten. Men hon har spelat en nyckelroll för den rödgröna budgetöverenskommelsen. Som Vänsterpartiets förhandlare såg hon till att lyfta villkoren för ensamstående mammor och fattiga barn. I den rödgröna skuggbudgen föreslås bland annat höjda underhållsstöd och bostadsbidrag.

7. Maria Wetterstrand (MP) är en mer spännande miljöministerkandidat än Andreas Carlgren (C). Vissa miljöpartistiska satsningar är dessutom kraftfulla jobbsatsningar. Upprustning av gamla skolor och bostadsområden är bra för miljön, men också för byggsysselsättningen.

8. Jan Eliasson (S) är ett bevis för att det finns utrikespolitisk kompetens på den rödgröna sidan. Socialdemokraterna bär med sig ett stort internationalistiskt arv från Hjalmar Branting, Alva Myrdal, Sten Andersson, Olof Palme och Anna Lindh.
En rödgrön regering kan bli en stark - oberoende - röst för fred, nedrustning och mänskliga rättigheter. Det är hög tid att sluta traska patrull efter Nato och USA!

9. Peter Hultqvist (S) har slitit hårt för att utveckla den socialdemokratiska regionalpolitiken. Det tagits fram rapporter, motioner och gjorts resor i landet.
Det är ett grundarbete som innebär att en ny rödgrön regering kommer att ha en väl förberedd och ordentligt förankrad regionalpolitik. S-politiken gör inte halt vid Stockholms tullar.
10. Mona Sahlin (S) är en modern, erfaren och demokratisk ledare som låter andra växa och utvecklas. Hon är inte rädd för att omge sig med kompetenta och starka medarbetare. I dagens text nämns några duktiga socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister som fått svängrum under Mona Sahlins rödgröna lagledarskap.
Det säger en del om Sahlins ledarstil. Hon har alla förutsättningar att sy ihop en regering som innebär att det kommer att finnas kompetens och sunda värderingar i toppen på alla departement.