Det hela började redan i barndomen. Hemma hos farbror Folke Bladfors fanns nämligen två nötskrikor uppsatta på väggen. Under julmiddagarna där tittade Stefan Rutström storögd på fåglarna, och så har det fortsatt.
– Det är intresset för djur och natur som ligger i grunden, och att bevara det på bästa sätt, säger Rutström där han sitter på Svartnäsudden utanför Piteå i sin ateljé där han stoppat upp allt från stora älgtjurar till små gulhättade kungsfåglar genom åren.
Sedan 15 år tillbaka lever han på det som sedan 1979 varit hans hobby. Att dra in pengar som zoologisk konservator är dock inte det lättaste och han har styrt kosan västerut för att få bäring.
– 90 procent av alla jobb jag gör säljs till norrmän. De har en helt annan kultur där. Många har hyttor i fjällen som gärna pryds av uppstoppade djur.
När Duo kommer på besök i ateljén ryggar reportageteamet först kraftigt bakåt. I dörröppningen möts de dels av en 300 kilos björn stående på bakbenen och dels en stark doft.
Doften kommer från björnen som är på väg söderut med buss inom kort. En privatperson har beställt den och den kommer skickas iväg till priset av 60 000 kronor plus moms.
– Det var en jägare i Bälinge i Luleå som kom hit med den. Han hade skjutit den samma morgon, Mattias Modig heter han, och när jag öppnade säcken steg en ofattbar stank. Jag kunde knappt tro den var fälld samma dag men det var den.
Orsaken till den fräna doften var att björnen just innan döden hunnit rulla sig i någon slags djurkadaver och fått enormt frän doft i pälsen. Så det blev några omgångar i badkaret som står tämligen brunfärgat i ateljéns ena hörn och sedan skickades skinnet till beredning i Finland. Det gör inte Stefan själv. Doften minskade markant efter beredningen berättar han och det sista som är kvar är en doft av aluminiumsulfat.
– Ja, du vet det är ju samma som du har inni trolldegen.
Han får det hela att låta fullt naturligt. Det märks att detta är Stefans passion i livet. Det glittrar i ögonen på 61-åringen. Han älskar djuren, hantverket, ambitionen att få till det perfekta snittet i exempelvis ett par älgöron så att man får ut blodet ur dem, eller lyckan när han lyckas klyva björnläppen på ett bra sätt med samma syfte som älgöronen, eller att få till ögonlocken över ögongloberna gjorda av glas på ett fint vis, ja helt enkelt att få yrkeskunskaperna att landa rätt.
När han började skedde det hela i familjens garage inne i Piteå.
– Barnen klarade inte av äta köttsoppa efter all doft som de känt från garaget där jag kokade kranier, haha!
När han för 15 år sedan fick erbjudande om avgångsvederlag från jobbet som mentalskötare på rättspsyk där Stefan jobbade under lång tid tog han det.
–Det var en bra start. För du vet, för att få in kanske en årslön på 250 000 kronor måste du stoppa upp typ 200 tjädertuppar. Och så många tuppar kommer inte in.
På engelska kallas hans yrke för taxidermist. Han visar hur han syr med nål och tråd i en liten björnhonas päls och ett lugn sprider sig i ateljén. Stefan knogar på helt enkelt, men mitt i fixandet dyker det upp en rad jakthistorier då Stefan på sidan av konserverandet även tar folk ut på jaktturer runt om i länet.
– Du vet sminkmärket från Italien, jag visste i och för sig inte vad det hette men min dotter hade full koll på det, Nuova cosmetics. I alla fulla fall så hörde ägaren av det av sig och ville upp hit. Första åren jagade vi men nu senast de var uppe, du vet gubben är över 70, blev det mest bärplock. De älskar sånt.
Historieberättaren Rutström drar sedan ett minne om en hel älgfamil som skeppades till det stora landet i väst.
– Jo du vet, en gång skickade jag en hel älgfamilj med älgtjur, ko och kalv till en amerikansk troféjägare. De gick iväg med sjöcontainer härifrån Piteå via Panamakanalen till San Diego där Gary, som troféjägaren hette, bodde.
En sista fråga bara, varför står björnen upp på två ben när du konserverat den?
– Ja det är dels för att den tar mindre plats på det viset, en kvadrat i stället för tre. Men det krävs ju en del på höjden i och med att den är 240 cm hög. Men sedan är det så att om den här hade stoppats upp på alla fyra skulle den inte alls se speciellt mäktig ut. En trehundrakilos björn är inte så stor som man kan tro.
Vad gäller framtiden ser Rutström nu att han kommer börja bli lite mer av en pensionär och hämta ut allmän pension från och med i år.
– Men pensionera mig kommer jag aldrig att göra. Nej nej. Du vet, nya kärleken och jag har det så bra här ute och hon är gärna med och hjälper till. Så jag kommer, som jag ser det, aldrig sluta med det här. Varför skulle jag det? Det är ju så roligt.
Jakten slutar han heller inte med.
– Men tänk att jag aldrig sett en levande björn än. Jag har varit i närheten flera gånger, sett färsk spillning och så. Björnen har säkert sett mig ett hundratal gånger redan. Men jag har ingen längtan fälla en själv. Egentligen är dödandet i sig inte centralt. Lusten att jaga är så mycket större än lusten att döda för mig. Det är livet ute i naturen som är det härliga.