Marie har sparat alla Rosemarys brev i en låda. De har betytt mycket för henne genom åren.
– Rosemary kan skriva så att jag både skrattar och gråter. Breven har också varit fulla av stöd och uppmuntran, berättar hon och Rosemary nickar igenkännande.
De sitter hemma hos Marie på Skurholmen i Luleå och pratar gamla minnen. De kommunicerar på engelska, men Rosemary förstår och talar också en hel del svenska. Detta är deras 50-årsjubileumsträff som de ska fira genom att besöka ishotellet i Jukkasjärvi.
Men vi tar hela historien från början.
Genom sitt medlemskap i scouterna fick flickorna varje månad en tidning. Varje nummer innehöll en sida som kallades ”postbox”, där scouterna kunde efterlysa en brevvän i ett annat land. I ett av numren var det några svenska flickor som sökte brevvänner. Det stod bara namn och ålder – ingen bild, inga intressen var nämnda.
– Jag var nyfiken på Sverige. Jag visste ingenting om landet, men hade en fantasi om att det fanns mycket träd och sjöar, berättar Rosemary.
Marie Jeanson i sin tur vill hitta en slalomintresserad brevvän i Schweiz eller Österrike. Själv bodde hon i Sollefteå och var mycket intresserad av utförsåkning.
Rosemary skrev till en svensk flicka men svaret dröjde. Hon blev mycket besviken och skrev till postboxsekreteraren som administrerade brevvänskontakterna och beklagade sig.
– Jag tror att hon tyckte synd om mig och försökte para ihop mig med någon med samma intressen så att chansen till svar skulle öka.
Möjligen tog postboxsekreteraren fel på ”skating” (åka skridskor), som var Rosemarys hobby och ”skiing” (skidåkning) som var Maries intresse. Men i efterhand spelar det ingen roll.
Marie svarade genast på brevet.
– Det var så spännande för mig. Vi började skriva långa brev till varandra, berättar Rosemary.
De berättade allt om sina familjer och vänner, men också mycket om vad de gjorde i scouterna.
Efter några introducerande brev djupnade innehållet i breven. De kunde anförtro varandra hemligheter om relationer och förälskelser som de inte kunde berätta för någon annan.
– Det var som att skriva dagbok med den skillnaden att man fick ett svar varje gång, säger Rosemary.
Ett och ett halvt år efter att de hade börjat brevväxla bestämde de att Marie skulle komma och hälsa på i Holland. 15 år gamal flög hon ensam från Sollefteå till Amsterdam. Men problem uppstod längs vägen.
– Jag skulle byta flyg på Arlanda och mamma hade sagt åt mig att sitta och vänta i vänthallen tills de ropade upp att flyget till Amsterdam skulle avgå, berättar hon.
Hon lydde rådet, men när flyget ropades upp skulle hon först gå igenom en passkontroll. När hon kom fram till avgångshallen såg hon flyget starta utanför fönstret och åka iväg – utan henne.
– Jag föll ihop och grät. Men som tur var hjälpte personalen mig att boka om till ett senare plan samma dag, berättar hon och skrattar.
De skickade också ett telegram till Rosemarys familj och berättade att hon skulle bli försenad.
När Marie kom fram till Rosemarys familj var hon först lite osäker och blyg. Men snart släppte det. Flickorna stormtrivdes tillsammans och besöket förlängdes från två veckor till tre.
– Jag blev som en dotter i familjen. Det var väldigt speciellt, berättar Marie.
Under besöket fick Marie uppleva alla de platser och möta alla de människor som Rosemary hade berättat om i breven.
Året därpå kom Rosemary och hälsade på Marie i Sollefteå. Med sig hade hon sina föräldrar som också ville passa på att se Sverige. De båda familjerna blev mycket goda vänner.
– Det var vid det besöket jag upptäckte att jag började förstå svenska, berättar Rosemary.
De sågs ytterligare ett par gånger i ungdomen, men sedan verkade det ett tag som att vänskapen skulle rinna ut i sanden. Marie utbildade sig till lärare och fick en tjänst i en liten by i Härjedalen. Mitt i allt det nya blev Rosemarys brev liggande obesvarat på skrivbordet.
Rosemary blev förtretad och skrev till henne och frågade om ”de inte ens skulle fira sitt tioårsjubileum?”.
– Det har nog varit så att i perioder när jag har haft fullt upp och kanske haft problem i livet så har jag inte skrivit, fast jag kanske skulle ha behövt det som mest. Men Rosemary har inte gett upp, utan fått mig att fortsätta skriva, berättar Marie.
De firade sitt tioårsjubileum hos Marie i Härjedalen och hade återigen lika roligt som när de var barn. Det var vid den träffen som Rosemary lärde sig åka skidor.
– Jag blev bara mer och mer förälskad i Sverige, berättar hon.
Efteråt följde åren då de båda gifte sig och fick barn. De fortsatte brevväxla mer eller mindre regelbundet. Men det gick aldrig längre tid mellan breven än att de snabbt kunde uppdatera sig på varandras liv.
– Flera gånger har det hänt att vi har skrivit till varandra exakt samtidigt, ovetandes om varandra, berättar Marie.
Att hälsa på varandra var det däremot inte tal om – när de fick barn räckte inte pengarna till den typen av utlandsresor.
Men så fick Marie ett litet arv efter sin mormor. Det var 1991 och Rosemary som var gift med en engelsman hade hunnit flytta till England.
– Jag bestämde mig för att använda arvet till en semester i England för hela familjen och hälsa på Rosemary, berättar Marie.
Tillsammans gjorde de utflykter som passade två barnfamiljer.
– Det var en fantastisk resa, minns Marie.
En tid senare hälsade hela Rosemarys familj på i Sverige.
Genom åren har de på varsitt håll odlat ungefär samma intressen. De gillar båda till exempel växtfärgning och tovning av ull, att måla med vattenfärg, skriva dikter och att vara ute i naturen och plocka bär. De har också ett intresse för samhällsfrågor och vill lära sig mer om hur man ska kunna förändra världen till det bättre.
Och i takt med att barnen blivit äldre har deras vänskap fördjupats igen.
Numera skickar de flertalet av breven med e-post. För även om det inte är riktigt samma sak som att få ett brev i handen, så är det smidigt.
Även deras män trivs bra tillsammans och de senaste 20 åren har de träffats flera gånger parvis. Nu är det dags för ”guldbröllop”, skämtar de, då de ska fira 50 år som brevvänner, genom att ta med sig sina män på ett besök till Icehotel i Jukkasjärvi.
Och sedan?
– Vi kommer säkert träffas igen. Men också fortsätta skriva. Behovet finns ju kvar. Att formulera en tanke eller en känsla så att det blir någonting mer av det och sedan få respons på det, säger Marie.
– När du pratar med någon kan du alltid avbryta och konversationen kan leda vart som helst. Men ett brev startar där du vill och slutar där du vill, säger Rosemary tankfullt.