Per Lasson, som Jesse, och Amanda Jansson, som Sara, i SVT:s succéserie "Tunna blå linjen". "Jag tycker att vi gjort något nytt", säger Jansson, som var påtänkt för serien redan innan det fanns manus.
På söndag är det säsongsavslutning för SVT-succén "Den tunna blå linjen". Amanda Jansson och hennes skådespelarkollegor har blivit landets favoritpoliser och hon får ständigt nya kommentarer i sociala medier. Till hösten ska en ny säsong spelas in.
30-åringen konstaterar att "det är en dröm" och även om hon tidigt kände att tv-produktionen var på rätt spår kunde hon inte ana att rollen som Sara skulle förändra tillvaron på detta sätt när hon fick ett mejl våren 2016.
Jansson gick sista året på Teaterhögskolan i Luleå när rollsättaren Lotta Forsblad ville att hon skulle spela in en testvideo "på norrländska". Då fanns varken färdiga manus eller pengar till projektet.
– Det dröjde ett år innan vi gjorde ett pilotavsnitt och sedan var det en väntan på grönt ljus, som kom i november 2018. Då fick jag provfilma en gång till och sedan var rollen min, berättar Amanda Jansson.
Skådespelaren, som kommer från Skärplinge i Uppland, spelar den nyexaminerade polisen Sara från Umeå och hennes tolkning av västerbottniskan har fått mängder av beröm.
– Det är så kul, jag blir så jävla glad när jag hör det. Det är alltid känsligt att påstå att man kommer någon annanstans ifrån än vad man gör. Även om jag har anknytning till Luleå och bor i Gävle ska jag låtsas prata som någon i Umeå. Jag tänkte ofta på hur det skulle köpas. Jag visste att jag hade jobbat hårt med det men det fanns ändå en nervositet kring det, säger Amanda Jansson.
Du bodde tre år i Luleå, ville du göra Luleåmål?
– Nej, men jag tror däremot att det har hjälpt mig. Jag är nog ganska bra på att fånga upp dialekter, att jag bott tre år i Luleå har nog påverkat mitt sätt att prata privat. Det hjälpte nog mig i melodi och så där, men jag såg det mer som en utmaning att ge sig på Umeådialekt också.
Är du bra på Luleåsnack?
– Nej, jag kommer inte säga något (skratt). Men det handlar om att hitta smågrejer att fästa saker på. I Umemålet är det breda "L" och "ä:na" ganska öppna, jag har pitchat upp Sara i tonläge också. Jag pratar lite mörkare privat. Men jag kan inte säga på rak arm hur man pratar i Luleå (provar Luleåmål: "jag går till Smedjan") – (skratt) jag vet inte. Men om jag ska göra en roll kanske jag ringer upp dig eller någon på teatern och lär mig på det viset.
Hennes medverkan i "Midnattssol", "Rebecka Martinsson" och som Sara visar i alla fall att hennes förmåga att prata som en norrlänning gjort henne eftertraktad.
En annan Gävlebo (Rolf Lassgård) hade premiär för en ny säsong "Jägarna" i veckan. Hur är hans dialekt?
– Han är väl jättebra. Jag är ingen expert, han ska väl komma från Älvsbyn? Eller komma från ... man måste göra en avvägning där också. Allt som Sara säger är inte typiskt Umeåmål, en karaktär som bor i Haparanda kanske har föräldrar från Gotland och då har det påverkat. Man ska inte stirra sig blind på att prata exakt som de gör, jag har tagit mig friheter i Sara och lagt till lite ... "då är jag nära dig å". Jag vet inte om man säger så i Umeå men jag säger så, då är autenticitet viktigare.
När Amanda Jansson flyttade till Luleå som 23-åring hade hon ingen relation till stan eller bekanta i området. Men under tre år på Teaterhögskolan lärde hon sig att trivas i Norrbotten.
– Jag tycker att Luleå är en väldigt trevlig stad. Den ligger ju där den ligger och många på Teaterhögskolan saknar familj i stan, så man flyttar upp och lär känna de som går på skolan. Jag hade kanske önskat att jag hade haft en mer social input från annat håll. Det skulle jag tipsa folk som kommer in i Luleå om. Men det blir positivt att man är mycket på skolan, man umgås och jobbar ihop. Skolan blir en skyddad verkstad, säger hon.
Jansson bodde både på Mjölkudden och på Gültzauudden under studietiden och umgicks främst med andra studenter.
Då blev det många rödvinskvällar i Luleå?
– (Skratt) Det är klart att man lever upp till klyschan i vissa fall, men det är en klyscha. Vi dricker inte bara rödvin ... vi dricker öl också (skratt).
Vad har tiden i Norrbotten betytt för dig?
– Det var väldigt bra för mig att gå på Teaterhögskolan, jag tror inte jag hade varit där jag är i dag utan den. Jag vet att man inte behöver gå där för att lyckas, men för mig tror jag det var en förutsättning.
I "Tunna blå linjen" återförenas Amanda Jansson med en bekant från Luleå när Anna Azcárate spelar hennes mamma.
– Jag visste vem Anna var och önskade att hon skulle spela min mamma, jag tipsade om henne. Det var jättekul att det blev så – hon är skitbra. Hon har det där rejäla men också det otroligt sköra, dessutom är hon en otroligt go människa privat. Det är så härligt att hon fick vara min mamma, säger Jansson.
I tidningarnas textarkiv från tiden i Luleå får Amanda Jansson beröm i recensionerna men utmärker sig kanske främst genom sin förmåga att dö på scenen.
– Det blev nästan ett skämt i min familj när jag fått en ny roll, "dör du?". I "Frankenstein" (2014) dog jag typ tre gånger och i "Rebecka Martinsson" dog jag efter fem minuter. Men nu har jag fått spela folk som överlever, det går från klarhet till klarhet ...
Amanda Jansson (i röda byxor) tillsammans med Maren Sennels Jensen, Lycke Claesson, Daniel Andersson och Pascal Wibe under en flyktinggala arrangerad av Teaterhögskolan 2015.
