"Tunna blå linjen" beskrivs som ett realistiskt polisdrama och enligt yrkesutövarna i Luleå visar serien upp en tämligen sann bild av verkligheten.
SVT:s "Tunna blå linjen" har nått slutet av första säsongen och närmare två miljoner svenskar har sett dramaserien. Bland dem områdespoliserna Petra Engström, 31, och Emelie Lundberg, 35, som säger att de flesta kollegor i Luleå varit nyfikna på serien och gett den bra betyg.
– Jag tycker den är bra, känslan är att de har gjort mycket research innan. Det är mycket detaljer de har fångat, den är verklighetstrogen jämfört med andra polisbaserade serier, säger Petra Engström.
Vardagsrealismen har skapat ett intresse för polisyrket och på många håll har den förändrat bilden av personer i radiobilar. "Tunna blå linjen" visar människor bakom uniformerna, inga övermänniskor – som ändå förväntas utföra hjältedåd.
Känner ni igen det?
– Ja, om jag har haft en tuff vecka så förväntas det ändå att jag agerar professionellt när jag kommer till jobbet. Man är ju bara människan, det kan man inte bara sopa undan, säger Petra Engström.
Poliserna berättar att många interna uttryck märks av i serien och både detaljer och personligheter känns igen från egna arbetsplatsen.
– Man märker att (huvudpersonen) Sara är ny och tålamodet är väldigt bra. Om man nästan hade för mycket tålamod i början så med tiden ... jag var nog mer lik henne i början och sedan fått mer skinn på näsan, som Leah, säger Emelie Lundberg.
Åker ni alltid med samma kollega i bilarna?
– Nej. De verkar alltid åka i par, men det har jag inte upplevt. Jag har jobbat fem år i Huddinge också och så är det inte där heller, säger Lundberg. Det tycker jag är ganska skönt, lite variation. Man har mer saker i bilen att prata om man inte har samma person dag efter dag (skratt). Samtidigt lär man ju känna varandra väldigt bra när man åker ihop.
I radiobilarna går det ofta från noll till hundra vid anrop. Känner ni igen det?
– Ja. Det märks tydligast på natten, mellan 02–05, när det är lite folk ute och man har börjat varva ner i kroppen. Kommer det något larm då – oj vad pigg man blir, man aldrig varit så pigg någon gång. Det är otroligt hur kroppen kan ställa om.
Petra Engström och Emelie Lundberg har båda arbetat med ingripande verksamhet, precis som karaktärerna i "Tunna blå linjen".
I serien sker närmast en parallell händelseutveckling på sociala medier där polisernas beteenden förklaras och kritiseras av allmänheten. Även i verkligheten försöker ordningsmakten synas så mycket som möjligt på olika plattformar för att bland annat öka folks kännedom om verksamheten och öka transparensen.
Hur vanligt är det att ingripanden filmas?
– Det är jättevanligt. De finns överallt, alla har en telefon. Och det är väldigt tråkigt de gånger man inte tycker att det bör filmas av någon överhuvudtaget. Vid trafikolyckor eller när någon mår dåligt, det känns hemskt, säger Petra Engström.
Karaktären Magnus går vid flera tillfällen till attack mot människor med mobilkamera. Luleåpoliserna erkänner att de kan störas av att bli filmade, men reagerar sällan starkt på det.
– Någon gång när ungdomar har varit jättehetsiga och gått på kan det hända att jag har grabbat tag i telefonen. Men då beror det mer på situationen än på mobilen, säger Emelie Lundberg.
I "Tunna blå linjen" är sociala medier ständigt uppdaterat. På Instagramkontot @polisenluleaboden försöker poliserna visa sin närvaro och skildra sitt arbete för allmänheten.
I "Tunna blå linjen" spirar kärleken i flera polisbilar, Emelie Lundberg och Petra Engström tycker sig känna till en handfull personer i hela Luleås polishus som är i en relation med varandra.
– Kanske inte mer än på någon annan plats, men det är ett smart sätt att få en större grupp tittare till serien. Du behöver inte bara vara intresserad av polisarbete för att se den. Men visst förekommer det här, precis som andra arbetsplatser jag har haft. Det sticker inte ut, säger Petra Engström.
Karaktären Magnus säger något om att det är bäst att poliser är ihop med andra poliser ...
– Det är nog inte det bästa, jag är inte ihop med en polis och det är jättebra (skratt).
Emelie Lundberg:
– Jag tror att två patrullerande poliser, som jobbar treskift, får svårt att få ihop privatlivet om de jobbar olika pass. Det kan vara problematiskt.
Blir det starka band mellan poliser överlag?
– Man har förståelse för varandra och behöver inte förklara vissa saker djupare. Man förstår hur det kan ha känts, eller hur man har tänkt eller varför man gjort på vissa sätt, säger Petra Engström.
Emelie Lundberg:
– Men sådant är vi bra på att ta med kollegorna innan man går hem om det har varit händelser. Man kan alltid ringa till sina kollegor också, det kan vara skönt att komma hem och inte behöva prata om vad som hänt. När man plockar av sig uniformen på jobbet kan man känna sig ledig
Petra Engström:
– Man är ofta med om svåra, jobbiga grejer tillsammans och då är kollegan en person du varit med om något jobbigt tillsammans med. Det är ett band.
Filmade ingripanden är vanligt förekommande även för poliserna i Luleå.
I serien engagerar sig karaktären Sara för människor hon träffat i yrket. Känner ni igen det?
– Det kommer och går för mig. Även om det inte är på den nivån att man bjuder hem någon som får bo hos en, men man tänker på saker i efter hand och funderar över hur det gick. Det är hälsosamt att kunna känna lite, men för sin egen skull hör det till att inte känna så mycket i stunden alla gånger– att hantera jobba, säger Engström.
– Vissa livsöden kan man fundera över och tänka varför det blivit som det blivit. Det är klart man känner empati och kan tycka synd om personer, säger Emelie Lundberg.
