Lena Endre blev erbjuden rollen i filmen "Jägarna" 1996 men tvingades tacka nej och rollen gick till Helena Bergström i stället. I säsong två av tv-serien får Härnösands skådespelardrottning en ny chans att spela åklagare och jobba ihop med Rolf Lassgård. Deras senaste samarbete resulterade i en Guldbagge för "Min pappa Marianne", där Lassgård visade upp en betydligt mjukare sida än i "Jägarna".
– Det är en tuff men också ganska schablonartad bild får man lov att säga. Eller hur? Det är tuffa norrländska grabbar som tar geväret och ger sig ut i skogen. För mig är det en genre men jag älskar det. Jag är från Ångermanland och är väldigt glad över att få komma upp och att det utspelar sig i Norrland, säger Endre.
Skådespelaren arbetade samtidigt på Dramaten och flög upp till Älvsbyn med jämna mellanrum under förra sommaren. Samtidigt som de spelade in scener som skulle föreställa stora skogsbränder brann Polarbröds fabrik ned, vilket påverkade henne starkt.
– Det var för hemskt. Så många som hade jobb där. Vi tyckte det var förfärligt, man var helt i chock och trodde inte det var sant. Stoltheten i fabriken där alla jobbade. Det var så otäckt eftersom det handlar om en varm sommar med skogsbränder och så började det brinna där på riktigt. Väldigt obehagligt.
Den andra säsongen av "Jägarna" har premiär på Cmore under måndagen, vilket råkar vara den internationella kvinnodagen. För Lena Endre, som blev en av förgrundsfigurerna för skådespelaruppropet #Tystnadtagning, är tv-serien inte någon feministisk förebild. Tvärtom.
– Vet du vad? Jag är faktiskt urless på att se styckade mördade kvinnokroppar, egentligen är jag skitförbannad på det. Det är ständigt dessa styckade kvinnokroppar, nästan som en uppmaning; "slå ihjäl kärringarna". Jag blir tokig, varför måste det alltid vara så? Det tycker jag enormt illa om, säger hon.
Lena Endre poängterar att det finns en del kvinnor i bra roller i "Jägarna" och att det finns många sämre exempel. Men upprinnelsen till handlingen är dock en mördad kvinna.
– Ja, som vanligt. Det är det som gör att jag; "åååh" ... alltid ska man hitta en mördad kvinna i en plastsäck. Är inte du less? Jag är jättetrött på det.
Har du framfört dina åsikter?
– Nej, här tackade jag bara ja för att jag skulle få jobba med Roffe (skratt). Däremot har jag tackat nej till roller där det nästan har blivit ett sorts exploaterande av kvinnorkoppen. Vi ska nästan vänja oss vid att se en död kvinna. Om det är en långfilm skulle jag verkligen tänka mig för innan jag tackade ja. Då ska det vara något väldigt bra runtomkring.
– Det är nästan som att man eldar på samma situationen hela tiden, varenda ung tjej är ihjälskrämd från tonåren och uppåt. Det manifesterar sig själv till slut, det är det här vi ska se och vara vana vid att titta på. Det kan vara väldigt trött på, apropå internationella kvinnodagen ...
Genom åren har "Jägarna" haft en rad kvinnofientliga karaktärer, där den första filmen innehöll mord, våldtäkt och sexuella trakasserier. Något som ändrats med nya produktioner men som ligger kvar i tittarnas minnen.
– En del av dem har många år på nacken. När det inte är en kvinna där bredvid som kan ha sin åsikt – hon kan ju ha en idé om männen – det där kvinnofientliga har vi vuxit upp med, det är norm överallt. Det tänker man inte på om man inte är kvinna själv. Men det är en massa saker som inte är roliga att höra, säger Lena Endre och fortsätter:
– Om man som ständigt skulle säga "killar har inte mycket IQ, det är synd om dem" och ständigt peppras med det som man skulle man bli jäkligt trött på det. Det är klart det måste kunna skildra verkligheten, men det handlar om vad man väljer att gestalta. När man producerar film och tv-serier vet de vilka genre som funkar och kör på igen. Det verkar aldrig ta slut på polisserier till exempel.
Hon säger att hon förstår att mördade kvinnor kan bidra med någon mänskligt efterfrågad skräck.
– Men man behöver inte upprätthålla de här mönsterna som bara reproduceras och reproduceras. Det blir tjatigt. Men med det sagt hade vi en väldigt trevlig och rolig inspelning (skratt).
– Det var väldigt trevligt att vara i Älvsbyn, det var så ohyggligt vackert. Vilka fina ställen vi spelade in på, helt juvligt. Jag blir lite gråtmild när jag kommer norröver. Det är något med rötter, man blir aldrig av med dem.