Men också en vacker hyllning till det mest föränderliga av våra element – vatten, lika mycket som pjäsen är en stark bärare av ett miljöpolitiskt budskap.
I det dystopiska landskap som föreställningens berättelse är förlagd är färskvatten hårdvaluta eftersom många vattenkällor sinat på grund av klimatförändringar. Vintern är ett minne blott. Mörkret härskar med samma obeveklighet som militären. De har makten över landets vattenkällor och styr maktfullkomligt över en kuvad och törstig allmänheten. Det råder brist på vatten, information och resor är förbjudna. Sköter man sig får man sin vattenranson men för dem som bryter mot någon regel väntar hårda straff, ibland döden.
En pjäs som är lika vacker som skrämmande. I centrum står den unga Noria, gestaltad av Talvikki Eerola. Hon är dotter till en te-ceremonimästare och en forskare.
Hon tvingas till ett val. Hon väljer vattnet och te-ceremonin, ett val som kommer att få ödestigra konsekvenser.
Pjäsen bygger på Emmi Itärantas roman "Memory of Water" vilket avspeglas i dramatiseringen. Dialogen är nämligen närmast lyrisk, där det litterära språkets förtätning förvisso ger pjäsen nerv, men på bekostnad av gestaltningen och dialogen. Här talar vi bilder. Många vackra bilder. Inget fel med det, men någonstans skapar det ett avstånd till publiken. En sorts skönhet som förför.
Missförstå inte. Pjäsen bär, liksom dess budskap men om man verkligen önskat beröra på ett djupare plan hade gestaltningen gärna kunnat borra djupare, inte bara i de yttre omständigheterna utan även i det vi kallar själen. Det saknas, kort sagt, kött och blod i denna poetiska pamflett.