Så slutade livet för Jean-Baptiste Poquelin, eller Molière, den berömde författaren, dramatikern, teaterchefen, regissören och skådespelaren.
Ofta spelade han huvudrollen i de egna skådespelen, som var komedier av nytt slag: dramatiska, humoristiska och extravaganta på ett sätt som kontrasterade mot den traditionella franska teatern på 1600-talet. Att blanda tragedi och komedi som han gjorde hade inte skett tidigare och var före hans tid otänkbart.
Den 15 januari firas 400-årsminnet av denne nydanares födelse. Som 21-åring tog han sig namnet Molière, av en del uppgifter att döma efter en by i södra Frankrike. I samma veva bildade han ”L´Illustre Théâtre”, ”Den lysande teatern”, med Madeleine Béjart och två av hennes syskon.
Teatersällskapet turnerade på den franska landsbygden i många år. Influenserna från den italienska Commedia dell´arte var tydliga, men alltmer framträdde en egen, gycklande ton som med tiden blev Molières signum.
Först 1658 ”intog” han Paris. Året därpå var det premiär för ”De löjliga preciöserna”, ett första storverk i vilket han förlöjligade de tillgjorda beteendena och konversationerna i dåtidens fina salonger. När sällskapet provspelade pjäsen inför hovet blev solkonungen Ludvig XIV så förtjust att han i fortsättningen förblev Molières beskyddare.
Sin storhetstid hade den berömde teatermannen under 1660-talet då han presterade pjäserna ”Hustruskolan” 1662, ”Tartuffe” 1664, ”Don Juan” 1865, ”Misantropen” 1666 och ”Den girige” 1668, alla numera teaterklassiker.
Han blev nydanande inom franskklassicismen, som skulle vara allmängiltig, trovärdig och med smakfull poesi skildra tidlösa problem. Tre beståndsdelar skulle samverka: Handlingen - en starkt betonad huvudintrig som åtminstone är sannolik. Rummet - ett där allt utspelar sig. Tiden - inte gärna längre än ett dygn. Ett tydligt exempel är ”Tartuffe”, utspelat under bara en dag, på samma plats, och med en dominerande intrig om titelfiguren som religiös hycklare.
I början väckte pjäsen missnöje, även hos kungen, som förbjöd den i flera år, tills Molière skrev om slutet några år senare.
På många sätt påverkade han sina efterkommande inom teatern, men i sin samtid hade han onekligen åtskilliga kritiker. Många skämt ansågs grova och vulgära, och eftersom han ironiserade över seder och religion blev han beskylld för bristande moral.
Ändå blev han uppskattad av många för sitt sätt att ta sig an delvis allvarliga ämnen och ge dem oväntade och ibland absurda perspektiv. Han blev symbolen för den sorts komedi som korrigerar vardagligt löje genom humor, ”castigat ridendo mores”, som hans samtida Jean de Santeul formulerade det.
Dessutom var hans pjäser elegant formulerade, ofta på vers, vilket gjorde att franskan ibland blev kallad Molières språk.
I många år var han lungsjuk och hostande. Till slut kollapsade han på scenen under en föreställning av hans nyskrivna pjäs ”Den inbillade sjuke” den 17 februari 1673. Han avled kort efteråt, bara 51 år gammal. Eftersom han vid tillfället var klädd i gult finns sedan dess vidskepelsen om att gult ger skådespelare otur.
Han begravdes på kyrkogårdens del för odöpta barn, men kvarlevorna flyttades senare och finns sedan 1817 på den berömda gravplatsen Père-Lachaise i Paris.
Sju år efter hans död grundade Ludvig XIV Comédie-Francaise, den franska nationalteatern, som ibland kallas ”La Maison de Molière - Molières hus”.