Efter olyckan har Maria Niemi Börner fått en annan syn på livet: "Jag har lärt mig att faktiskt uppskatta vardagliga, små saker. Bara att vara i naturen, gå ut i solen, ta hand om vänner och relationer."
För åtta år sedan inträffade tragedin. Maria Niemi Börners son Emil och hans flickvän Johanna blev påkörda av en bil när de cyklade genom Sydamerika. Johanna omkom och Emil blev svårt skadad.
Maria Niemi Börner började skriva dagbok när olyckan hände. Tre dagar senare åkte hon med sin man till sjukhuset i Brasilien.
Efter två år renskrev hon anteckningarna och strukturerade manusarbetet. Sommaren 2020 började hon repetera tillsammans med regissören och skådespelaren Marie-Thérèse Sarrazin, känd för Luleåpubliken från Norrbottensteaterns uppsättning av Lars Molins ”Den tatuerade änkan” 2021.
– Det är en berättelse om händelsen, men också om sorgen, och hur man går vidare. Hur bearbetar man skulden när ens barn överlevt, men inte hans flickvän? Hur hanterar man omgivningen, hur kan man få stöd och hjälp?
Hon understryker att historien berättas utifrån hennes eget perspektiv.
– Jag nämner min familj och Johannas familj, men det är min berättelse. Föreställningen är allmänmänsklig, men det är en specifik historia. Jag vill lyfta den så den får verkshöjd och blir något mer, som alla kan känna, som kan spegla det här.
För två år sedan hade föreställningen urpremiär på Teater Reflex i Kärrtorp.
– Den passar bäst för små scener. Jag har också spelat mycket i kyrkor och församlingar, när man pratar om sorg och försoning passar den in i där, säger Maria Niemi Börner.
Maria Niemi Börner tycker att det är viktigt att våga närma sig människor i sorg.
Hon tycker att föreställningen kan ses av alla.
– Alla människor har antingen drabbats eller känner någon som har drabbats. Folk har hört av sig och berättat att efter föreställningen föll bitarna på plats och det kändes lättare.
Många kan vara rädda för att närma sig människor i sorg, men Maria Niemi Börner tycker att det är viktigt att våga.
– Jag tänker att man kan knacka på, beklaga det som hänt och säga att om de vill säga något så kan de göra det, men att de inte behöver. Ta kontakt, sen får personen säga till om de inte vill, det får man stå ut med.
Föreställningen innehåller även en del humoristiska inslag.
– Det uppstår absurda situationer ibland. Jag skällde ut en städare på sjukhuset i Brasilien för att jag var så förtvivlad. I pjäsen spetsar jag till det, och gör en scen som visar hur knasig jag är. Det blir nästan en komisk situation, berättar hon.
– I det sammanhanget kan man skoja om det. Skruvar man till det kan man skoja om det mesta.
Efter olyckan har hon fått en annan syn på livet:
– Jag har lärt mig att faktiskt uppskatta vardagliga, små saker. Bara att vara i naturen, gå ut i solen, ta hand om vänner och relationer.
Far och dotter – skådespelaren Maria Niemi Börner och tidigare kommunalrådet Sigfrid Andersson – möts efter en föreställning 2011 som handlade om hennes uppväxt i det socialdemokratiska hemmet i Luleå på 1960- och 1970-talet.
Maria Niemi Börner växte upp i Luleå och drömde tidigt om att bli skådespelare.
– Som liten skrev jag egna konstiga pjäser och spelade upp dem på föräldramöten, senare spelade jag amatörteater i Teater Scratch.
Hon flyttade söderut, gick på scenskolan, och jobbade med teater i åtta år innan hon omskolade sig till socionom.
Den 10-11 november återvänder hon alltså till Luleå för att spela sin föreställning på Lillan.
– När jag var liten och bodde på Residensgatan smög och kröp vi barn omkring vid Beijer i kolmagasinen vid Norra hamn, där Norrbottensteatern är i dag. Jag minns trivselkvällarna på Gûltzauudden, och de ljusa sommarnätterna. Luleå är verkligen i mitt hjärta.
Så länge föräldrarna Elsa och Sigfrid Andersson levde kom hon ofta till Luleå.
– Det blir inte längre den regelbundenheten som när jag hälsade på mamma och pappa. Jag kände att när även mamma var borta tog jag avsked av Luleå på ett sätt. Men jag har en kusin kvar, och hon har kvar våra mammors föräldrahem i Jarhois, så dit kommer jag att åka. Jag skulle vilja se Kiruna också.
Genom sin föreställning har hon kunnat bearbeta det som hände.
– Det är konstigt att livet kan förändras på några sekunder. Fem sekunder tidigare var det något annat, sen drogs mattan undan från fötterna. Det var en tung tid, och det tog tid att över huvud taget fatta. Det gick inte att ta in, säger hon.
– Det gick tre år, sen klickade det till och jag förstod att jag fick sörja. Då blev det lite lättare att gå vidare.