Tokrolig teater när den är som bäst

Synnerligen fantasirikt, intelligent, genomarbetat och taktfast. Och tokroligt. Teaterhögskolans avgångselever visar efter tre års studier en kompakt och övertygande kvalité i slutproduktionen Duvorna, en nyskriven pjäs av den tyske författaren David Gieselmann.
Det är mycket som fascinerar. För det första är det uppfriskande att få se en sådan intressant och nyskriven pjäs. Jag sitter hela tiden och tänker att eleverna ju bor granne med Norrbottensteatern i norra hamn i Luleå, men att i just detta ögonblick känns det som om mentorerna på andra sidan väggen kanske skulle gå över till skolan för att få sig en lektion i hur man gör för att hitta intressant dramatik och dessutom få det att svänga ordentligt på teaterscenen.
Pjäsen skulle man kunna kalla för en dyster och existentiell komedi i Kafkas och Sartres anda. En moderniserad blandning mellan Förvandlingen och Inför lyckta dörrar. Författaren David Gieselmann är född 1972 i Darmstadt. Han studerade dramatik i Berlin och pjäsen hade urpremiär i samma stad förra året på Schaubühne teater.

Handlingen börjar med julfest på familjeföretaget Bertrand och söner. Firman får ses som en nutida samhällskonstellation i miniatyr. Precis som i moderniteten så är det ingen som riktigt trivs, och plågoandarna förföljer varandra. Äktenskapet är en affärsidé, barnlösheten en plåga och undersåten en mobbare. Alla vill någonting annat med sina liv, och chefen planerar nu desperat sitt eget försvinnande. Men den tänkte efterträdaren är en trakasserad lus som inte alls är intresserad av någon befordran. Alla lider och alla går till samma psykolog, den smått förvirrade Dr Asendorf som naturligtvis är totalt inkompetent, men också i lika stort behov av behandling som sina patienter.
En nutida Kafka-kakafoni, en rutten blandsallad packad i plastfolie för 200 kr kilot. En spegelbild av vad det blivit av oss konsumister och tjänstemän anno 2010. En träffsäker tablå i Sara Gieses trygga regi.

Här finns många starka individuella skådespelarprestationer. Kjartan Hansen har rakat av sig hakskägget, och spelar erotisk donna med större sensuell begåvning än vad jag sett någon kvinna göra. Gustav Ekman Melbins psykolog blir allt mer underhållande excentrisk. Vibeke Oskal gör en trovärdig mobbare, men visar sig dessutom vara en fantastisk sångfågel. Lika skicklig på sång är Saskia Husberg. Linda Kunze får en trevande start, men hittar till slut manligheten i rollen som den mobbade Holger. Masaki Mochizuki fångar den averotiserade ynglingen. Klara Bendz personifierar samtidens vrede och frustration, och Peter Jansson bär chefskostymen med självklar pondus. Utan att ta i är det lätt att ge var och en lovord. Men framförallt måste jag ändå betona att den här showen är allt igenom som en tub superlim - en klistrad prestation - lika taktfast och sammanhållen som en låt med AC/DC.
Hela föreställningen är som en koreograferad dans med sprudlande riff där allt sitter som en smäck. Jag imponeras av den intensiva scennärvaron också, och uthålligheten hos skådespelarna som alla är inne på scenen hela tiden under pjäsens nära två timmar utan paus. Just denna helhet gör pjäsen extra sevärd.
Handlingen går sedan mot en sprudlande upplösning i än mer uppskruvat tempo och med en detaljrikedom så fascinerande att jag nog kommer att gå och se pjäsen en gång till.
Duvorna spelas nu på Teaterhögskolan i Luleå till och med 29 april. Sedan blir det gästspel i Stockholm 7-8 maj.
Passa på, är min raka uppmaning. Förutom att det blir en god teaterupplevelse är det dessutom oförskämt billigt att gå och se Duvorna. För ynka 40 kronor kan man låta sig uppfyllas av intensiv, galen och smått kaotisk scenframställning. Teater när den är som bäst.