Om några veckor slutar Mats Pontén som teaterchef. Men han lämnar inte teatern, inte riktigt än.
– Till hösten är jag tillbaka som skådespelare.
Mats Ponténs Intresse väcktes redan i skolteatern hemma i Uppsala. Han blev kompis med Jan-Olof Strandbergs son Mikael som bodde på samma gata, och när Uppsala stadsteater behövde barnstatister i ”Himlaspelet” fick de vara med:
– Vi var änglar i en akt och två djävulsbarn i den andra. Det var något som tändes där, att vara i den miljön. Jag blev behandlad som en vuxen på något sätt, fast jag inte var det. Åldersskillnaden är ju så stor på en teater, och alla behövs på samma sätt, vi gör den här föreställningen tillsammans. Jag gillade hela atmosfären runt omkring.
Han visste tidigt att han ville arbeta med teater på heltid.
– När jag var med i ”Himlaspelet” såg jag ju att människor levde på det. Jag hade säkert någon naiv dröm i bakhuvudet om att bli känd, säger han och skrattar.
Efter första mötet med Luleå, militärtjänsten på Lv 7, lovade han sig själv att aldrig komma tillbaka till ”Lapplandshelvetet”. Han flyttade till Stockholm, jobbade extra på sjukhus och blev statist på Dramaten. Sedan gick han på Malmö scenskola, där de också fick resa runt och besöka olika teatrar, bland annat Norrbottensteatern.
Mats Pontén erbjöds jobb på Dramaten – men valde Luleå.
– Jag tror att det var sammanhanget, att det inte var så stort. Jag hade varit i ett stort hus ett år och staterat, på den tiden var det en helt annan jargong och tuffhet på Dramaten, alla stod i kö. Men det var spännande att få vara med. Alf Sjöberg var regissör, Thommy Berggren var i ropet, det var en helt annan tid.
Hans första roll i Norrbotten var i Seskaröspelen 1982. Teaterhuset i Norra hamn invigdes först fyra år senare.
– Vi höll till på Hermelinsskolan och Lillan, och hade en lagerlokal i Södra hamn som kallades Banankompaniet. Nästa föreställning jag var med i var ”Solsönernas sägen”, den samiska skapelseberättelsen, som Catherine Parment satte upp. Det var jag, Johan Ulveson, Margareta Gudmundson, Lotta Ramel och Thomas Widman. Vi spelade under ett år, åkte runt i småbyar överallt, minns Mats Pontén.
– VI var ett gäng som gått i Malmö som började samtidigt, sen kom Anna Azcárate och Lennart Jähkel som också gått där.
På Norrbottensteatern fanns också Sara Arnia.
– På Dramaten fanns Sif Ruud, hon var fantastisk. Men jag tycker att Sara Arnia är en precis lika stor skådespelare. Jag har lärt mig så mycket av henne. Hon spelade ”En kvinna”, en fantastisk föreställning. Även Jalle Lindblad och Staffan Westerberg har jag varit väldigt förtjust i.
Har tanken på att söka dig vidare funnits?
– Ja, det är klart. När Johan Ulveson och Lennart Jähkel flög ner och gjorde karriär, klart det fanns en viss avundsjuka hos mig. ”Oj vad bra det går för dem”, liksom. Men jag har inte haft drivkraften, och inte heller deras begåvning. Och jag har trivts väldigt bra här.
Att kunna leverera i alla lägen är ett måste för en skådespelare. Mats Pontén berättar om en jobbig tid på 1990-talet då en av hans bröder gick bort efter att ha drabbats av cancer.
– Jag var här uppe och han i Uppsala, det var jobbigt. Det var samma sak när mina föräldrar gick bort. Mamma var på hospice och jag skulle gå in och spela komedi, då står man ju där. Många ville se föreställningen, vi hade utsålt hus. Så är det för många i det här yrket, det är inte bara att sjukskriva sig. Man fokuserar på vad man ska göra.
Han tittar en stund på regnet som piskar mot fönsterrutorna och säger sedan:
– Det är roligt att stå på scen, men det är klart att det kommer svackor. Ibland har jag tänkt ”Herregud, nu har 200 människor tagit sig hit, skaffat barnvakt, kollat busstider.” Då är det min uppgift att kunna leverera för publiken. Det går inte att stå på scenen halvhjärtat.
Den sista juni slutar Mats Pontén som teaterchef. Men han lämnar inte teatern.
– Till hösten spelar jag ”Den tatuerade änkan” av Lars Molin. I ”Broarna i Madison County” har jag en mindre roll, och Gunilla Röör har hoppat in och regisserat. I april 2022 tar den turnén slut, då är jag 67 år, så att … sen är jag frilans, men som det känns nu vore det väldigt skönt att inte göra någonting.
Känns det vemodigt?
– Nej, jag tror det är precis rätt läge, genom att jag känner alla. Det händer saker på teatrar, konflikter och saker som inte fungerar. Eftersom jag känner alla så väl har det gått bra ett tag. Men jag känner att det blir knepigare och knepigare att sätta mig med en som jag jobbat med i många år och säga till exempel att ”nu måste du skärpa dig”, just i situationer när det inte fungerar.
Mats Pontén är glad över att få lämna över chefskapet just till Gunilla Röör.
– Jag tror att det blir väldigt bra, hon kommer utifrån och ser teatern med nya ögon, med erfarenhet av andra teatrar och hur de fungerar.
Du var en motvillig chef?
– Ja, jag sa nej först. Men Norrbottensteatern är mitt hjärta. Jag har alltid velat den väl, alltid drivit och tyckt om teatern, den är väldigt viktig. Grunden har varit att vi vill det här.
Och historien fortsätter. Dottern Maria Pontén går i pappas fotspår och arbetar nu som skådespelare på Norrbottensteatern.
– Hon är hornist, sen ringde hon en dag och sa ”pappa, jag vill bli skådespelare”. ”Åh, herregud”, tänkte jag. Men hon körde på och sökte några gånger. En gång kom hon till sista provet och det verkade ha gått väldigt bra. Den dagen som hon skulle få besked gick jag och min fru ut och käkade. Jag tog en öl, jag var så nervös. Sen ringde Maria – och grät. Jag sa ”nej, Maria, det är så…” Då säger hon ”men jag kom ju in!”. Då var det glädjetårar.
När Maria Pontén jobbade på Teater Tribunalen i Stockholm fick Norrbottensteaterns tidigare chef Alexander Öberg syn på henne.
– Det kändes väldigt bra att det var Alexander som anställde henne, så det inte blev en jävsituation. Och jätteroligt, såklart, säger Mats Pontén.