Efter 34 år på Stadsteatern i Stockholm sa skådespelaren Gunilla Röör upp sig – och flyttade nästan hundra mil norrut.
– Ska jag prova teatercheferiet så ska jag vara ”all in”. Skulle jag av någon anledning inte klara av det kanske jag ska göra något annat av mitt liv, inte gå tillbaka till mina rutiner.
– Jag har haft förmånen att få vara anställd vid en institution nästan hela mitt liv. Där har jag haft en bas där jag kunnat komma och gå. Jag har filmat, gjort radio, arbetat som professor i Göteborg och som lärare.
Varför tackade du ja när du fick frågan?
– Jag har varit här uppe många gånger och sett fin teater. Det är en stark, musikalisk ensemble, dessutom med en teaterskola i samma hus. Teatern är full av fingeravtryck från mästare som Staffan Westerberg, Staffan Göthe och Sara Arnia. Jag vill fackla för framtiden, därför är jag här ett tag.
Förordnandet är på tre år. Hon tillträdde formellt i juli, men började sin inskolning med förre teaterchefen Mats Pontén. När den tänkta regissören av ”Broarna i Madison County” blev sjuk tog hon över den uppgiften i januari–februari.
– Det var en jättebra ingång, jag lärde känna personalen på ett helt annat sätt, mer från golvet som jag är van vid. Sen har jag varit Mats ”page”, han har guidat mig och finns fortfarande kvar som skådespelare, så det känns som en stabil övergång.
Det var inte självklart att det skulle bli teater för Gunilla Röör. Vägen dit var snårig och slingrig.
Hon bodde sina första år i Farsta med sin mamma, artisten och sångerskan Inger Berggren, och pappa som var klarinettist.
– Med det blev turbulent och skilsmässa. Sen bodde vi tre år med mammas dåvarande man i Ulricehamn där de drev ett hotell. Det brukar jag kalla min lyckliga barndom. En liten stad, mycket kärlek, och 270 rum att leka i. Det var fantastiskt. Men sen flyttade jag och mamma tillbaka till Stockholm där jag har vuxit upp.
Under uppväxten hade hon en nära kontakt med sin mormor och morfar.
– Mamma var ju artist och nästan alltid på turné, men jag hade jättemycket glädje av min mormor och morfar som tog hand om mig.
Gunilla Röörs musikaliska föräldrar hoppades att dottern skulle följa i deras fotspår, men hon ville annorlunda.
– Jag var motströms och ville inte gå på pianolektioner eller ta fiollektioner. När de skulle stoppa in mig på Adolf Fredriks musikskola la jag mig på golvet och vägrade.
Hon slår ut med armarna och säger:
– Det är en paradox, för jag älskar musik. Det här är musikteater, det sista jag satte upp innan pandemin var en opera. Men jag tror att det var en sån förväntan på mig att jag skulle hålla på med musik. Nu kan jag sörja att jag inte lyssnade på dem. Mormor var stumfilmsmusiker, och morfar också. Jag kommer från en musikersläkt, det var ju skandal att jag inte musicerade.
Hon har inte heller velat sjunga offentligt.
– Nja, bara i nån roll, men inte som Gunilla. Nej, det är alldeles för komplext. Men när jag ser dem sjunga och spela här på teatern gråter jag av glädje. Jag vill ju vara i den världen. Och nu är jag det.
Gunilla Röör drömde om att bli socionom och kom in på socialhögskolan som 19-åring, men trivdes inte och hoppade av. Hon tog tillfälliga jobb på restaurang och inom vården innan hon åkte till USA och luffade runt i några månader för att ta reda på vad hon ville göra.
– Jag såg mycket orättvisor, allt det som eskalerar nu, både kriminalitet och rasism, och var chockskadad när jag kom hem till idyllen som var då. Jag skulle nog jobba med människor i alla fall, tänkte jag, och gick till fritidsgården i vårt höghusområde och bad om praktikplats. Det slutade med en provanställning.
– Jag såg att jag hade social kompetens, och blev som en storasyster för tonårstjejerna på gården. De öppnade sig för mig och berättade om hur det hade det hemma och med killar.
När hon föreslog att de skulle göra rollspel av berättelserna fick hon positiv respons.
– Det var magiskt. Där började det, det klickade. Det här ska jag hålla på med, jag ville bli dramapedagog. Efter en månad på teaterhögskolan var det kört, då fattade jag att jag skulle bli skådespelare.
Vad var det som fascinerade?
– Det var som att hitta hem. På en teater ska jag vara och verka, med allt vad det innebär. Både i det lätta och det tunga, i tumultet som ändå är ett ordnat tumult, där ska jag vara, där passar jag in. Där kan musicera – inte med instrument, men med mig själv.
Efter Scenskolan i Stockholm fick hon elevkontrakt i två år på Stockholms stadsteater. Och där blev hon kvar.
Hon har gjort ett stort antal filmer och tv-serier och har fått två guldbaggar för bästa kvinnliga huvudroll och dessutom nominerats till ytterligare två.
– När jag hittat hem ville jag vara där hela tiden, och hoppade på allt.
Varför vill du stå på scen?
– För mig har det varit meningen med livet. Dels får man en form av bekräftelse, det kan jag inte sticka under stol med. Dels får jag också ge kärlek. Jag gör det för någon annan, inte bara för min egen skull. Jag har trivts speciellt bra med att vara i det rum där man leker lekar på blodigt allvar inför andra människor. Det är så fint.
Hon får samma känsla när hon själv går på teater:
– De står här och utelämnar sig för min skull. Jag blir lycklig när jag ser saker som jag tror på, vare sig det är en saga, ett drama eller en burlesk. Jag känner ”åh, nu börjar det”.
Hon berättar när Kristina Lugn fick frågan om det vackraste ordet:
– Hon tänkte länge, sen sa hon ”livsmedel”. Visst är det vackert? Teatern är ett livsmedel för mig. Jag behöver teatern, och då måste ju någon annan också behöva den. Att den har funnits i många tusen år måste ju bero på något.
Vad har du för planer för Norrbottensteatern?
– Jag vet vad jag tror på, vad jag har för hållning, varför jag tycker att det är nödvändigt, vad det ska användas till och varför. Vi ska göra glad teater, men inte väja för det komplexa. Jag tror på balans.
– Och jag tror på språkets kraft, jag tror på Kristina Lugn och på poesin, jag tror på dramatiken som vågar blotta mörker.
I somras följde hon med på sommarteaterns turné för att få en bild av det län hon ska verka i:
– Det var bara en liten bit av Norrbotten som vi åkte runt i, men det var underbart att se publiken komma från när och fjärran, nästan "ur skog och diken", på platser där det bara fanns tre hus. De kom i bilar och på traktorer, alla var förväntansfulla och glada över att få se teater. Det var underbart.
Under pandemin har turnéverksamheten i princip legat nere, men under november ska ”Den tatuerade änkan” ut i länet, och i början av 2002 ska två nya föreställningar turnera.
Gunilla Röör har också beställt en pjäs av författaren Karin Smirnoff.
– Jag tog kontakt med henne för nästan ett år sen, när de höll på att rekrytera mig, och sa att jag vill att du skriver en pjäs för Norrbottensteatern. ”Jag har aldrig skrivit en pjäs”, svarade hon. ”Men då är det väl på tiden”, sa jag. Jag är väldigt glad att hon tackade ja, men det blir inte förrän tidigast 2024.
Vad var det du fastnade för?
– Hon har ett fantastiskt språk och en förmåga att beskriva alla så vackert och ingående. Även människor som inte har det så bra och som inte är så lyckade. Hon är en god ”skrönikör”, jag litar på henne och gillar hennes sväng i språket. Det kan bli på dialekt, men kanske inte. Jag har gett henne fria händer.
Gunilla Röör skulle även vilja göra något med lokal förankring, om bygden, om Norrbotten.
– Men det ska vara något som inte bara är från förr i tiden, utan också om vad som ska hända nu, om framtiden.
Hur vill du vara som chef?
– Jag vill skapa tillit, jag vill ge människor mod. Jag är inte så intresserad av att bestämma egentligen, men det måste jag göra, det får jag påminna mig om, säger hon och letar i sin mobiltelefon för att kunna läsa upp en text från ”Loranga, Masarin och Dartanjang”.
– Den brukar jag läsa för att komma ihåg att jag ska bestämma, säger hon och ler.
På bordet i hennes arbetsrum ligger böckerna om Luleås historia.
– Jag älskar att gå längs med älven och fantisera, det är så vackert överallt. Jag tycker till och med om SSAB, det är mäktigt, som en chokladfabrik.
Från sin balkong har hon utsikt mot järnverket.
– Första gången de facklade ordentligt ringde jag till Mats Pontén och ropade att jag måste ringa brandkåren, för det brinner. Men nu har jag vant mig.