Tajmingens och känslans mästare
Vilse i Pannkakan - Just när du trodde att det var överAv och med Staffan WesterbergOriginalmusik: Mikael WieheNyskriven musik: Peder Ernrot och Gustave LundLjud och ljus: Mathias Persson, Mats "Skuggan" WennerstenPannkakan: Michael ÖstlundStora scenen, Kulturens Hus, LuleåSöndag 25 oktober
Foto: Bengt-Åke Persson
Ramberättelsen är enkel och berättas rakt upp och ner. Den börjar med pojken som inte vill äta upp sin pannkaka och lämnas ensam hemma tills han har ätit upp den. Istället för att äta upp pannkakan, börjar han fantisera om figurer som gömmer sig inne i den. Och när föräldrarna till slut kommer hem igen så finns resterna av pannkakan nerspolad i toaletten, eller på väg ut i universum, om pojken själv får bestämma.
Men ramberättelsen utgör en mikrob av handlingen. Och resten av handlingen är lika osammanhängande som underhållande. Första akten kan ses som en landskapsresumé av Vilse i Pannkakans värld och karaktärerna som befolkar pannkakan. Men den kan lika gärna ses som ett pensionärsbarns irrande tankar på långvården.
Westerberg växlar blixtsnabbt och ansträngningslöst mellan fiktion, samhällskommentarer, personliga poänger och sångnummer. Han visar upp en landstingscapricciosa för att i nästa sekund inlevelsefullt berätta om Trashanken, som ska åka över sjö när alla hål i båten Trasig är stoppade med korkar. Och i nästa stund har han lika inlevelsefullt klätt ut sig i boa och peruk för en stunds tysk kabaré. Detta innan Westerberg låter både ridån och kläderna falla vid första aktens slut.
I pausen delar Westerberg ut små plastskedar med ansikten på fram- och baksida. Och han börjar andra akten med att fråga om det var någon i publiken som förstod vad som hände i första akten. Sedan citerar han Kierkegaard:
" Livet kan förstås baklänges, men det kan bara upplevas framlänges."
Westerberg själv verkar snarast vilja kasta sig huvudstupa framåt, i varje fall när det gäller den här föreställningen.
Andra akten är om möjligt mer osammanhängande än den första. Bajshumor, ideliga sångnummer, omklädning till trollkarl, pinsam Luleåkaraktär och storpotät hinns med. Och under andningspauserna berättas slutet på den ursprungliga Vilse i Pannkakan, hur Vilse når fram till världens kant och Trashanken slutligen kan åka över sjön med hjälp av en älgmule.
Den uppdaterade versionen av Vilse i Pannkakan har verkligen sina stunder. Staffan Westerberg är en tajmingens och känslans mästare. Det ligger en stor konst i att lyckas sjunga i otakt och takt på samma gång. Han lyckas också på något sätt knyta ihop sin högst personliga och barnsliga pannkaka, och förmedlar i slutändan ett klart allmänmänskligt budskap. Vad är det annars som får mig att fortsätta snurra på min ansiktsmålade plastsked, gång på gång?
Så jobbar vi med nyheter