Starkt berörande teater
No tears for queersav Mattias Brunn efter Johan Hiltons bokRegi: Nina WesterMedverkande: Mårten Andersson, Mattias Brunn, Peter Lorentzon, Helena SandströmArr: Riksteatern Norrbotten och Röda korsetNorrbottensteatern, Luleå
Foto:
För här gestaltas tre obeskrivligt grymma brott mot tre offer, där den enda gemensamma nämnaren var att offren var homosexuella.
På en enkel scen med fyra luggslitna stolar och ett par fällbord av konferenslokalstyp, dukat med normalsvensk buffé bestående av mellanmjölk, tårta och mariekex, går Mårten Andersson, Mattias Brunn, Peter Korentzon och Helena Sandström igenom morden på de homosexuella männen i Laramie, Wyoming, Katrineholm och Göteborg. De växlar mellan att tala direkt till publiken med närmast reporterlikt anslag, för att sedan skifta mellan roller som gärningsmän, offer och anhöriga.
De berättar inledningsvis sakligt och rättframt om hur Mathew Shepard från Laramie misshandlades svårt och lämnades att dö ute på prärien bara för att han var homosexuell.
Den där sakliga rättframheten som finns i Johan Hiltons bok är långa stunder bärande för pjäsen och jobbig att höra. Jag undrar hur någon kan vara så grym mot en annan människa.
Men här handlar det inte först och främst om enstaka typer. I en sekvens under föreställningen låter regissören Nina Wester skådespelarna dra det ena grova rasistiska och homofoba skämtet efter det andra. Skämt som fogar in hatbrotten vi får se gestaltade på scenen i en kontext där även orden från pastorerna Åke Green och Ulf Ekman passar in.
Det blottläggs att tankarna och budskapen bakom skämten och bakom pastorernas ord i stort sett är desamma; homosexualitet är onaturligt och ska skäras bort som en cancersvulst. Den till synes avslappnade inställningen om "live and let live", visar sig bara vara fernissa i USA, så väl som i Sverige. Goa gubbar, är inte alltid så goa. Intoleransen ligger där under ytan.
Efter ett tag skjuter Nina Wester också in små burleska scener, där skådespelarna prövar att posera och ställa det bredbent heteronormativa mot det stereotypt "fjolliga", som är både träffande och roliga i sina fysiska motsägelser.
Och bland alla gruvliga fakta om hur förövarna bankat in skallen på sina offer och hur de skändat dem, så är det i något annat som teatern uppstår. Fakta och förhörsprotokoll i teaterns form hamnar i ett mellanläge mellan drama och dokumentär.
Men gradvis under föreställningens gång så ökar gestaltningen, läsningen övergår allt mer i illustrerande och gestaltade scener. Det som inledningsvis känns som en läsning av starka och hårresande fakta, blir också under föreställningens gång till en starkt berörande teater.
Så jobbar vi med nyheter