När sorlet av den mer än fullsatta salongen sakta avklingar och den kolsvarta teatern omfamnar scenen börjar han tala. Samiska. Äntligen hörs den där mäktiga varma rösten som förflyttar tanken långt bort, till någonting annat.
Agnes står i publiken. Det är trångt. Hennes uttryck är oskuldsfullt och förväntansfullt. Hon talar med Henrik som är hennes käresta och hon vill berätta om deras – vara. Alla är sin egen historia och tillsammans bildar de två ännu en.
Vibeke Oskal är Agnes. Hon binder skickligt samman berättelsen som lätt kunde spretat genom att låta få skådespelare göra så många roller. Men Vibeke Oskal har den exakta känslan för när hon skall höja rösten för att man skall finna henne i vimlet och i vilken takt hon skall röra sig för att ta lagom med plats. Och även för hur hon skall ge uppmärksamheten till någon annan.
Det hänger en pratbubbla i taket. Den är till för alla som inte förstår samiska. Det är inga problem att hänga med att både läsa och uppleva när mycket av det talade är på samiska. Men det kan kännas sorgligt att inte förstå. De sparsamma blå detaljerna på scenen är exakt vad som behövs för att gömma rekvisita och att föra handlingen framåt.
Maxida Märak tittar rakt in i ögonen en gång. Det räcker. Den intensiva utstrålning hon har är så övertygande. När hon som mamma Anna-Sara ständigt får nog och lämnar rummet känner man sig maktlös och vill bara springa efter och försöka rätta till det som blev så fel. När hon som Kristin visar avundsjuka hade inga ord behövts, den böjda nacken och sårade blicken säger allt.
När Agnes mormor och morfar var barn tvingades de gå i nomadskola. Där blev de blåslagna. När Agnes mamma gick i skolan blev hon mobbad. Och blåslagen. Men inte Agnes. Hon gick i skolan i Stockholm. Ett sätt att försöka bryta onda mönster. Eftersom det sägs här att historien upprepar sig tills man lär sig någonting av den. Men Agnes avskyr att inte bli insläppt i sin egen dåtid.
När hon förtvivlar för att ingen godkänner henne och tycker att hon duger som same säger hennes morfar:
– Bara du själv kan säga det.
Paul Ol Jona Utsi är morfar. Trots sin unga ålder lyckas han vara den trygga och självklara tystlåtna morfadern som inte vill dra i det förflutna men som inte låter gammal stolthet förstöra för framtiden och det som är någonting värt. Och så har han rösten, den där som för oss till en annan plats och annan tid.
De väljer varandra, Agnes och Henrik. Inte att leva som samer eller som inte samer, inte var de skall bo eller hur de skall leva utan varandra. Det som betyder någonting. Att inte glömma det som betyder någonting. Det återkommer flera gången i pjäsen. Och vad det är som betyder någonting kan du bara säga själv.