Teatergästspelen duggar tätt just nu. I går afton var det dags för Sven Wollter att inta Lilla scenen på Kulturens hus för att kasta ljus över allas vår Gustaf Fröding. Hans dikt och gärning. Det är i slutet av tillvarons epos. Ett livets testamente ska författas i villan på Djurgården.
Även om inte jag är någon poesins mästare så inser man att Fröding ändå passerat ens tåspetsar ett antal gånger fastän man knappt vetat om det. Och att man vaknat till av förtjusning, häpnad och respekt - för briljansen, frigjordheten och hans mod.
Av någon anledning trodde jag länge att den där fantastiska dikten "Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få..." var Ferlins alster. Det har suttit som en felaktig vattenstämpel i min hjärna och har tagit mig tjugo år att försöka tänka om medan liken vänt sig i gravarna. Fröding, Fröding, Fröding...ekar i min tomma poesihjässa.
Men att "det var dans borti vägen på lördagsnatten" har jag begripit, och att "våran prost är rund som en ost, och lärd som själva den onde".
Och för raderna "själ i flamma, blod i dans han var hennes, hon var hans" blev han åtalad. Ett tryckfrihetsmål. Erotiken var för frispråkig i dikten En morgondröm. Friande dom blev det. En klen tröst när själva åtalet värkte tillräckligt med vrede och känslor av svek.
Hur som helst förtjänar han definitivt att väckas till liv såhär ganska precis hundra år efter sin död. Man undrar stilla, vart tog alla potentiella och nutida Frödingar vägen!?
På scenen alltså: Sven Wollter i poetens gestalt i en fullsatt sal på Kulturens hus. Han går mot sitt slut i sin Villa Gröndal på Djurgården, en av de heliga dårarna som plågas av syner och spritlängtan. "Ty" är ett ord man borde återinföras, tänker jag och ser en man fången i själva poesins väsen. Kanske till och med dikten materialiserar verkligheten. Och ur en sådan slutsats är inte dårskapen långt borta. Syster Signe (Iwa Boman) vårdar herr Fröding ömt men torrt. Och kokerskan Lotten Johansson (Sandra Malmquist ) är också där. Men han är evigt törstande efter sprit och tröst. En besvärlig fan. En gammal luggsliten fyllgubbe helt enkelt.
Jag imponeras av den gamla atmosfären i ett rakryggat och frikostigt agerande. Sven Wollter liksom leker fram den gamla gubben. Och lägg därtill en vers som förnekar vart stängsel! Men ibland blir det ändå för mycket deklamation - poesiafton i spelet, så att säga. Manuset verkar vilja spänna över varje rad av betydelse. Härav blir flödet att det blixtrar till något så gudomligt i själva handlingen i det inpyrda rummet. Men sedan kommer sektioner av deklamation och det stannar upp. Sedan blixtrar det till igen. Bortsett från det är En dåres sånger en fantastisk teatergärning rätt igenom där vi får en levande och smutsvacker bild av Fröding. För honom fanns ju inget annat att få...än den köpta kärleken...och sveket från omgivningen. Död i tröttsam ensamhet.
En dåres sånger spelas även i kväll i Jokkmokk och kommer sedan till Kiruna i morgon.