Egentligen skulle pjäsen ha haft premiär i februari i år, men pandemin satte stopp. Nu sker det i höst istället.
För Tomas Bresky blir det två premiärer med bara några veckors mellanrum. Även hans pjäs ”Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure”, om Lars Norberg, har premiär hos Samiska teatern i Kiruna i september.
Två män har huvudrollerna, men bakom dem finns två starka kvinnor som Tomas Bresky lyfter fram: deras mammor.
– De har förmedlat något till sina barn, som utifrån verklig fattigdom har kunnat ta sig fram och bli något, säger han.
Lydia Nordenstrand levde ett hårt liv. Hon födde 20 barn, hennes man dog tidigt, torpet gick på auktion och hon fick flytta in i en barack med den stora barnaskaran. Hon hade tre jobb: barnmorska, liksveperska och lastare på pråmarna.
Under strejken 1917 höll hon tal i Folkets hus.
– Var hon fick den förmågan och styrkan ifrån kan ingen veta, men hon trotsade både militär och polis som var där.
Tomas Breskys manusarbete har pågått av och till sedan 2016. Han inspirerades mycket av Björn Engströms och Peo Rasks bok ”Liksveperskans son”.
– Jag blev så oerhört fascinerad av boken och av Sekel.
Han fick kontakt med Sekels son Per Sekel i Sala och började göra research.
– Han dog tyvärr i vintras, men hustrun Inga och några av Sekels barnbarn kommer till Seskarö på premiären. De är väldigt glada att Sekel lyfts fram ur glömskan.
Sekel Nordenstrand var bara fem år när pappan dog. Han gick i skolan i några år, men började arbeta på sågen redan som tolvåring.
Då hade hans författardrömmar börjat spira.
– Han blev retad av de andra barnen, som kallade honom ”Sekel författare”, berättar Tomas Bresky.
Men lärarinnan Aino gav honom böcker och satt och pratade med honom på kvällarna.
– Mamma Lydia undrade ”vad gör du där i köket hemma hos lärarinnan” när han kom hem med böcker och berättade om Dostojevskij och Tolstoj. Sekel blev alldeles tagen av att skriva och hade det i sig hela tiden: ”Att sitta i Ainos kök var den viktigaste skolan för mig.”
I samband med strejken och hungerupproret 1917 sattes Sekel i fängelse för att ha stulit bröd. Därefter lämnade han Seskarö och började på en folkhögskola i Bergslagen.
– Jag ville göra en sorts berättarteater utifrån Sekels egna tankar. Om alla motgångar, hur han blev missförstådd. Han träffade sin fru och fick barn men de var utfattiga. Och han kunde inte släppa skrivandet, berättar Tomas Bresky.
Sekel Nordenstrand hade flera jobb i Bergslagen, kom hem utmattad och åt middag och satte sig sen och skrev. Och han ville inte bli störd.
Efter några år flyttade familjen till Stockholm, och han började umgås med Klarabohemerna.
– Där blev han väldigt uppskattad, de förstod honom. Och den störste av dem alla, Gunnar Ekelöf, skrev en gång en recension om Sekel som var mycket seriös; han tog poesin och skrivandet på allvar.
Där fanns även Nils Ferlin, Rudolf Värnlund och Norrbottensförfattaren och tecknaren Birger Vikström.
– Så han blev ju något ändå, i den kretsen. Det var stort för honom. Barnen säger att det var det som lyfte deras pappa, säger Tomas Bresky.
Sekel Nordenstrand var bara 55 år när han dog.
– Han slet ständigt med ett vanligt jobb, och skrivandet som han aldrig kunde leva på. Allt det där tilltalar mig: en man som ändå drivs av det här, att det viktigaste av allt är att få skriva. Hans berättelser handlar om verkligheten, om sågverksarbetet och jobbet i Bergslagen – om vanligt folks villkor, helt enkelt. Jag kan inte påstå att det är stor litteratur, men det är berättelser om en verklighet som vi ändå måste lyfta fram.
Tomas Bresky tror att Sekels starka drivkraft kom från mamma Lydia:
– Hon hade en fiol hängande på väggen. Under Sekels uppväxt tog hon ibland ner den och spelade. Någon gång sa hon ”tänka om jag fått fortsätta med det här”. Hon hade dels en konstnärlig ådra som gick i arv, dels besvikelsen över att inte få utveckla den. Ingen brydde sig om en gumma med 20 barn som hade en fiol.
I sin research har han läst en del av brevväxlingen mellan Sekel och Lydia.
– Hon skrev ”Ja, det är väl bra att du skriver, men du måste ändå försörja din familj”, men stoltheten lyser ändå igenom i breven. ”Den var väldigt fin den där dikten som du skrev, men hur går det med familjen?”. Hon hade den oron hela tiden. De verkar ha haft ett väldigt fint förhållande, berättar han.
Tomas Bresky har bearbetat manuset tillsammans med bland andra dramaturgen Carsten Palmaer och Tornedalens teaterchef Erling Fredriksson:
– Jag är inte dramatiker, jag är en journalist som kan skriva berättelser. Men nu tycker jag att manuset lever.
Sekel Nordenstrand lämnade Seskarö som 18-åring och återvände först långt senare.
– Han ger fina återblickar och beskriver hur han kände när han gick omkring på sin gamla arbetsplats, säger Tomas Bresky.
Den 3 september sluts cirkeln när ”Sekel författaren” har premiär på Seskarö. Anton Raukola och Peo Grape har rollerna som den yngre och den äldre Sekel Nordenstrand. Även Lydia finns med – i Peo Grapes gestaltning.