Roger Storms hjärta finns på teaterscenen. Efter 40 år i yrket besitter han bredd, djup och rutin – samtidigt håller han glöden för sitt yrke vid liv.
Det började på roliga timmen i skolan hemma i Västerås.
– Jag fick bekräftelse när jag gjorde lite skoj, det var så det började. Vi var ingen kulturell familj på det sättet, min bror höll på lite med musik och morfar spelade dragspel, det var det enda. Ingen teater.
Däremot lyssnade han mycket på radioteater tillsammans med sin mamma. När han fick höra att en amatörteater startat i stan tog han med en klasskamrat och gick dit.
– Den hette Studio Westmannia och startades av Lars Ekborg och Olof Thunberg.
Snart väcktes tanken på att söka in på Scenskolan.
– Jag sökte åtta gånger innan jag kom in. Först på Skara skolscen, men jag var för ung. Sedan Göteborg och Malmö. I Stockholm var jag i tredje provet tre gånger. Hade jag inte kommit in då hade jag gett upp.
Efter utbildningen fick han jobb på Åbo svenska teater. Efter ett år blev hans chef Georg Malvius teaterchef i Örebro.
– Han tog med sig mig och Erik Kiviniemi, som senare blev chef på Norrbottensteatern, till Örebro.
Där stannade Roger Storm till 1987, då han åkte till New York för teaterstudier. Efter jobb i Stockholm, Helsingborg, Trondheim och vid Riksteatern ringde Erik Kiviniemi och frågade om han ville komma till Luleå.
– Jag kom upp till ”Populärmusik från Vittula” 2004 och sen har det rullat på.
Dessutom har han gjort tv och film samt dubbat ett stort antal tecknade filmer. Disneys ”Gizmokvack” är en av hans favoriter, liksom Bumbibjörnarna.
– Där är jag både Gramse och Hubbe, alltså han som gillar att äta kakor och han som är lite sur och butter jämt.
Med teaterintresset kom musiken.
– Jag spelar tyvärr inga instrument. Det kan jag ångra i dag – men jag blev ju vibrafonist i ”Nybergs mekaniska”, säger han och skrattar.
– Men jag har alltid tyckt om att sjunga. Hemma hängde jag upp en sladd i en lampa och lekte att det var en mikrofon. Frank Sinatra var och är en favorit, och Jan Malmsjö.
I tonåren vann han en talangjakt i Västerås Folkets park med ”Puff en pappersdrake” och var med i en popgrupp. Sen har det blivit musikaler som ”Mannen från La Mancha” och ”Cabaret”.
– Men jag har inte haft samma självförtroende i sången som i skådespeleriet.
Vändningen kom när han gjorde ”Cabaret” på teatern 2017 – med hjälp av kollegan Monica Einarsson från Kalix.
– Hon hjälpte mig att våga och att lita på att jag kan, det gjorde mycket. Hon är en otroligt bra sångpedagog, jag känner stor tacksamhet till henne.
I februari är det premiär för ”En musikalisk roadtrip” där Roger Storm tillsammans med Karin Paulin och Tomas Isacsson ska ut på turné i Norrbottens bygdegårdar med en föreställning som varvar musik med betraktelser och sketcher.
– Vi har försökt få in en Hasse & Tage-anda. Tankar om folkhemmet, solidaritet och hur vi hamnade där vi är i dag, med mörka krafter. Snällheten, vart tog den vägen? Vi vill göra en varm, innerlig och tänkvärd föreställning. Sen har vi jättebra musik.
Tillsammans har de letat material till föreställningen, som ännu inte är helt klar.
– Det är som att bygga en revy, ungefär. Det blir allt från Olle Adolphson och Stevie Wonder till Lisa Nilsson, Allan Edwall och Sonya Hedenbratt. En väldig variation.
Roger Storm ser fram emot att få komma till platser som Glommersträsk, Vaikijaur, Moskosel och Bjurå:
– Jag har varit till några mindre ställen i Norrbotten på tidigare turnéer, men inte just till dessa byar. Det är så mysigt att komma dit när de har kokat kaffe och bjuder på hembakat.
I höst får Roger Storm åter visa prov på sin mångsidighet då de två Ibsen-föreställningarna ”Ett dockhem” och ”Hedda Gabler” sätts upp på Norrbottensteatern.
– Jag har ju längtat efter att få göra klassiker, jag tycker att det görs för lite av det.
Och dessutom dubbelt upp.
– Normalt gör man ju en, så det ska bli spännande.
Han berättar lyriskt om sina favoritdramatiker, som Strindberg, Ibsen och Miller.
– Språket! Det är så välskrivet. Så är det med i stort sett alla klassiker.
I somras råkade han hamna i ”Hemsöborna” i SVT Play :
– Jag tänkte bara titta lite grann, för jag har ju sett den så många gånger, men den är så fantastiskt bra, och just med Ulf Palme. Språket är så otroligt vackert, och har ett sådant djup, med mänskliga relationer som jag tycker är så fascinerande. Det är ju så med klassiska texter, att de öppnar sig. Ju längre man jobbar med dem, desto djupare kan man tränga in i dem, om det är välskrivet.
Roger Storm brinner fortfarande starkt för det yrke han valde redan som ung pojke:
– Det är väl just de stunderna, som ändå är väldigt få, då man står på scenen och känner att man är där till hundra procent. Det kan vara ett kort ögonblick, säger han och tar som exempel en sopplunch med Nybergs-ensemblen tidigare i vinter:
– Jag pratade lite kort om utanförskap och sjöng Lisa Nilssons ”Det säger ingenting om oss”, och jag märke att det hände något.
Även en kollega som satt i salongen kände av stämningen i publiken.
– Det var något jag sa eller något i sången som berörde, som jag kände att folk går och bär på. Det var bara en kort sekund, men de stunderna är fantastiska. För mig är det själva kärnan i teater.
– Jag tycker om när det är verklig dramatik, när det händer något speciellt och det är en berättelse som berör, och som betyder något. Jag vill att det ska finnas ett slags djup i det.
Han väjer inte för komplexa ämnen:
– Som skådespelare måste man också våga ta fram sidor i sig själv som inte är så trevliga, erkänna för sig själv att så här kanske jag skulle kunna göra. Spelar jag en otrevlig person vill jag alltid försöka förstå varför personen är som den är. Ingen människa är genomelak, det finns alltid anledningar till att det blivit så och vad man vill uppnå. Jag försöker alltid hitta något mänskligt i det jag gör.
– Det kan vara texter som också berör en, som får en att fundera mycket. Och ibland kan det beröra väldigt djupt, så att det blir jobbigt. Men jag tycker ändå om att röra mig där. Även om humorn också är viktig.
Roger Storm bor egentligen i Stockholm, men tillbringar den mesta tiden i norr, och känner sig som en Luleåbo.
Skådespelaren Sif Ruud rådde honom tidigt på Scenskolan att ta jobb utanför Stockholm:
– Sitt inte och vänta på att få jobb just här, sa hon. På länsteatrar får man chansen att göra så mycket olika saker. Så det var ett bra råd av henne att ge sig ut, men baksidan är att vara borta hemifrån.