De unga berättar att de varit på film med den där (ett namn på en modern skådespelerska). De betydligt äldre huvudrollsinnehavarna undrar vem det är. Ja, hon är skådespelerska – som Christina Schollin. Skratt. Det är skickligt att skriva ett manus som gör att nästan alltid någon i publiken skrattar. Det är inte gapskratt hela tiden utan även små igenkänningsskratt. I all enkelhet.
Anspelningarna på sex, sprit och rock'n roll är många – mest på det förstnämnda. Redan innan någon äntrar scenen kan man lägga märke till både vinglasen och whiskeykaraffen. Och den röda, plyschiga soffan. Att allt utspelar sig i ett och samma rum blir helt naturligt. Händelserna avlöser varandra i jämnt tempo och stämningen känns familjär.
Per Eggers karaktär är överdriven och så dumsnäll att man nästan kan blir arg på honom. Ända till han blir lite på lyset. Att gestalta den långsamhet som spelar i fingrarna, de små uttalssvårigheterna och den inte helt raka gången med sådan finess som Per Eggers gör, är en fröjd att se.
Det gäller samtliga skådespelarinsatser – finessen att överdriva lagom. Per Holmberg känns självklar i sin roll som charmör. Riktigt dansant är han också. Hans sätt att sitta bredvid någon i soffan, med kroppen bortvänd från den som talar är så överlägset att klasskillnader bara är förnamnet.
De fyra kvinnorna spelar vitt skilda personligheter. När Ewa Roos liksom skruvar sig upp ur soffan och tar sig för ryggslutet blir hon skickligt lik någon som strävat i ett äktenskap i tjugofem år – utan uttalad uppskattning. Camilla Nyberg visar upp en levande mimik som berör och lyckas framstå som både stark och svag samtidigt.
Marie-Thérèse Sarrazin tar fullkomligt över scenen och spelar som om hennes karaktär är världens centrum men inte på bekostnad av Eva Funcks roll utan i ett fint samspel. Eva Funck överraskar med en naturlighet i skådespeleriet som är få förunnad.
Den som sitter nära kan lägga märke till en hel del fina detaljer. En matchande färgdetalj i en livrem och en scarf, rutmönster i både tofflor och morgonrock eller Ewa Roos eleganta dräkt som fullkomligt harmoniserar med bakgrunden. Det känns genomtänkt och ger en extra dimension till spelet. Ljudeffekterna är uppenbara – det är lätt att hoppa till vid flera tillfällen.
Elvis Presley är kanske inte den förste som kom kommer upp på näthinnan när det talas om fars men i det här skådespelet har han sin självklara roll. Hans musik är som en röd tråd som håller samman familjen. Och med några flirtar till den norrländska publiken i form av lokala förmågor som Jokkmokks-Jocke kan man inte annat än att må oförskämt gott och dra på smilbanden – i all enkelhet.