En skarp tågvissla ljuder. Strax därpå ropas anhalten för stoppet ut: ”En obetydlig plats som inte är känd för något annat än sina tågbyten.” På scenen i Tärendös idrottshall pågår repetitionerna för fullt inför helgens teaterpremiär. Mot en lysande fotofond av snötäckta fjäll och flödande älvvatten spanar vetenskapsmännen Anders Celsius och Pierre de Maupertuis ut över nejderna. Året är 1736 och de har precis anlänt till Tornedalen för den expedition som ska ge svar på om jorden verkligen är plattare vid polerna.
– Genom deras ögon får vi se det nordliga landskapet som utifrån ofta målats upp som exotiskt, säger regissören Ida Løken Valkeapää från Kvääniteatteri när det något senare är dags för en paus.
Men enligt henne och de andra i ensemblen är det enbart en lös tråd. En stor del av innehållet tar i stället avstamp från medlemmarnas egna erfarenheter, tankar och möten:
– Vi har försökt titta på ”vad är norr” och ”hur har landskapet format människorna här”. Skiljer sig deras bild av det nordliga landskapet med bilden utifrån? Består ”norr” av karg, orörd natur och magiskt ljus eller är det präglat av exploatering? säger Ida Løken Valkeapää.
Resultatet av den kollektiva utforskningen menar teatermedlemmarna har blivit en föreställning med många uttryck och bottnar – och inte bara för att svenska, finska, norska, meänkieli, samiska, kvänska, engelska och franska ljuder från scenen.
– Vi ser på nutid, dåtid och framtid. Det blir både teater, dans och musik, mörker och ljus, säger 29-åriga Astrid Serine Hoel från Norge, en av de sju skådespelarna.
För Erling Fredriksson, chef för Tornedalsteatern och den som för flera år sedan kom på idén, är samarbetet på Nordkalotten en dröm som går i uppfyllelse. Efter coronapandemin och de hinder som bokstavligen och bildligt restes för att stoppa människor och virus från att ta sig mellan länder ser han det dessutom som än mer gränsöverskridande och aktuellt.
– Men sedan känns det ju extra viktigt och speciellt i och med vårt kommande Nato-arbete. Genom den här typen av konstnärliga samarbeten kan vi både bygga broar för en stärkt nordisk kultur och för fred och vänskapliga förhållanden, säger Erling Fredriksson.
Utan de gemensamma musklerna hade föreställningen också varit betydligt svårare att få ihop. Samtidigt sticker inte han och de andra under stol med att det är ett stort projekt att samarbeta över gränserna. Första träffarna fick till exempel ske digitalt. Sedan har var och en jobbat mycket på sina egna håll. Vilket i sin tur format. Men nu vankas alltså mötet med publiken och resan ut i länet och över landsgränserna. Uppsättningens olika lager och språk tror ensemblen inte ska bli något problem.
– Man behöver inte förstå allt. Men kanske förstår man mer efter två dagar. Och högsta vinsten vore ju om en sådan lust att förstå väcks så att man vill se den igen, säger Ida Løken Valkeapää.
Att människor på olika platser sannolikt lär uppfatta skilda saker, just på grund av vilka språk de själva talar, förväntas göra varje föreställning unik.
Astrid Serine Hoel ler:
– Det gäller bara att hänge sig.