Personligt om kriget i Irak

I den digitaliserade världens tidsålder har möjligheten till kommunikation drastiskt förändrats. Det är lättare att göra sig hörd, även under brinnande krig. Riskerna är förstås stora för den som vill förmedla sin syn på världen i en krigssituation, men chansen finns. Det har också inneburit att andra än generaler och politiker kunnat ge sin syn på kriget medan det pågår. Förr kunde man, i bästa fall, få ögonvittnesskildringar i efterhand.
Under de första åren av kriget i Irak blev bloggaren Riverbend känd, då hon började skriva sin dagbok på nätet 2003.
Hennes ögonvittnesskildringar fick en stor läsekrets över hela världen och bloggtexterna finns numera att läsa i två böcker och en dramatisering har satts upp på West End Theatre i New York.
Och just nu turnerar Riksteatern med sin dramatisering av Riverbends texter i en före-ställning som ställer frågan om hur livet kan fortsätta när världen står i brand.
Föreställningen Baghdad Burning består av utdrag ur bloggen som varvas med reportagen, intervjuer och vittnesmål.
Riverbend, som tar gestalt genom skådespelerskan Aminah Al Fakir Bergman, raljerar över USA;s ockupation; deras "befrielse", USA;s marionetter och förhållningssättet till irakierna, där civila inte är civila utan i bästa fall "collateral damage" när de dör. Men oftast betecknas de dödade irakierna som terrorister av USA - även när motsatsen bevisats.
Med i pjäsen finns också Nidhal Fares, en skådespelare som flytt Irak och som på scenen berättar om sin uppväxt i landet och hur krigen tog hans bästa år - från kriget mot Iran, till Desert storm och slut-
ligen invasionen av Irak. Han ger också ett smärtsamt vittnesmål om hur utsatt kulturen är och hur ingen vågade komma när de trots allt försökte spela teater under pågående krig.
Dessa två berättelser läggs journalisten Tona Ishaqs historiebeskrivning och faktaupplysningar om USA;s handplockade män som styr under ockupationen. Dessutom visas välkända dokumentära bilder och klipp från diverse nyhetskanaler.

Det blir förstås mycket text när bloggen går från nätet till scenen och kompletteras med fakta om Iraks historia och politisk kontext kring de bloggtexter som framförs.
Ibland blir det också svårt att ta till sig textflödet. Det blir jämntjockt då tempoväxlingarna inte alltid fungerar.
Och ibland tycker jag nog att det blir för mycket av historielektion och en aning överpedagogiskt.
Men texten äter sig ändå inpå en och för nyhetsnarkomaner som undertecknad blir upplevelsen stundtals stark, trots att det är få fakta om den amerikanska ockupationen som är nya i sig.
Det är mixen av det personliga i det politiska skeendet som verkligen sätter fingret på absurditeterna - hur Riverbend i sin vardag ser en sak och hör Bush eller Rumsfeldt säga något helt annat. Riverbends och Hidhal Fares vittnesmål ger kött och blod åt nyhetsbevakningen och de politiska besluten.
Man skulle nog kunna säga att Baghdad Burning, via Riverbends texter, gestaltar själva essensen av uttrycket att "det personliga är politiskt".

Personligt om kriget i Irak

Bagdhad BurningSkådespelare: Aminah Al Fakir Bergman och Nidhal Fares Journalist: Tona Ishaq Regi: Gustav Deinoff Dramatisering: Marie Persson HedeniusNorrbottensteatern, LuleåMåndag 20 oktober