Revyn hemma i Ersnäs lade grunden till hennes teaterintresse. Camilla Blomqvist ingick i en barngrupp i amatörteatern och var med i någon nyårsrevy. Under somrarna gjorde de folklustspel med Ulla Lyttkens och Håkan Rudehill.
– Men det tog ganska lång tid innan jag kopplade ihop det, att man faktiskt kunde skriva för teatern, säger dramatikern Camilla Blomqvist som efter många år söderut återvänt hem till Luleå.
Den 11 mars är det premiär för hennes och Ung Scen Norrs ”Det jag bara vågar drömma om” i Överkalix. Föreställningen spelas för mellanstadieelever i länet under våren och avslutas med offentliga föreställningar på Norrbottensteatern i Luleå.
Som en del av arbetet med pjäsen har de träffat ett tiotal klasser i länet för att ”workshoppa” kring temat längtan och drömmar.
– Sen har jag haft en ”bibba” av anteckningar och lappar som barnen skrivit som jag har haft med i pjäsarbetet. Det känns viktigt att säga att det inte är en dokumentär teater, utan att pjäsen är ett collage av alla de här lapparna. Jag har hittat på en berättelse, med ett antal fiktiva karaktärer, men det kommer ur det som barnen har berättat.
Drömmarna pendlar mellan det storslagna och det vardagliga. Att bli fotbollsproffs, eller stjärna på något sätt, är återkommande.
– När vi pratat om framtiden har det varit det där högtflygande, men också ”Jag vill bo i Övertorneå och jobba som snickare, det är min dröm”. Det var förvånande att väldigt mycket handlar om att ta mer plats i klassen, att känna att man har en riktigt bra vän, eller att ens föräldrar ska bli sams. Det som handlar om relationer och ens liv.
De barn som ville fick skriva en hemlig dröm på en lapp, lägga i ett kuvert och lämna in anonymt.
– Det var så fint att nästan alla ville göra det. Och att sen få öppna breven, det tog i hjärtat.
”Det jag bara vågar drömma om” handlar om ett gäng tolvåringar som arrangerar ett avslutningsdisco i sexan. Huvudpersonen har inte tagit så stor plats i gruppen, mest passerat lite vid sidan av under de sex åren.
– Hela föreställningen är ett slags drömvärld med möten som inte ägt rum i verkligheten. En magisk discovärld där relationer och roller i gruppen är det centrala.
Hon beskriver den som en rolig pjäs, men med en del svärta.
– Det blir ofta något slags humor när jag skriver, men det är också ett sätt att komma åt det mörka.
Musiken har gjorts av artisten ”Min stora sorg”, Ann-Sofie Lundin.
– Låttexterna är ganska direkt plockade från lapparna, där har jag verkligen använt barnens ord. Jag har rytmiserat så att de går att sjunga, men annars är det som de har skrivit.
Rollerna görs av Nora Bredefeldt, Kristine Gulbrandsen, Linda Wincent och Mervi Jaako.
– De jobbar med att hitta tolvåringen i sig själva. Ur mitt perspektiv kan man spela tolv även om man är 95. Det är en formfråga. Är vi i en värld som inte är realistisk kan vi köpa att en tioåring spelar 90, och så tror jag att det är i den här pjäsen också.
Camilla Blomqvist delar sin tid mellan jobbet som dramatiker och radioproducent.
– När jag var nyutexaminerad ville jag gärna flytta hit upp, men vågade inte riktigt. Som ny kändes det som att jag måste vara där många jobbar på samma sätt som jag. Men efter några år kändes det inte lika viktigt, vi kan bo där vi vill.
Med sina texter vill hon väcka något hos publiken:
– Jag är intresserad av relationer, sen kan det ändå handla om stora, samhälleliga frågor. Men om man lyckas sätta fingret på något som man kanske inte alltid pratar om, men som många kan känna igen sig i eller blir berörd av, så är det nog bra. Så det är väl ditåt jag försöker komma.
I skrivandet möter hon sina egna tankar:
– Jag får reflektera över sånt man kanske inte ens är medveten om att man tänker. Jag får syn på mina egna mönster i huvudet, eller …
Hon ler lite ursäktande innan hon fortsätter:
– Det låter väldigt introvert och konstigt, men jag tror att det har med det att göra, varför det är viktigt. Att också försöka förstå saker i sig själv och i omvärlden.
Som mellanstadieelev hade hon både högtflygande och nära drömmar, avslöjar hon:
– Jag tror att jag drömde och fantiserade väldigt mycket om vad jag skulle bli när jag blev stor. Jag drömde också om att vara ihop med någon i ”New kids on the block”, eller vad det nu var för pojkband. Det har jag inte lyckats uppnå, det blev väl inte så viktigt efter några år.
– Men att skriva har ju alltid varit en dröm för mig. Och den blev verklighet.