Många har läst boken av Robert James Waller. Ännu fler har troligen sett filmen med Meryl Streep och Clint Eastwood som Francesca Johnson och Robert Kincaid. Det handlar om kärlek och passion, men också om att våga välja.
I Norrbottensteatern uppsättning av ”Broarna i Madison County” handlar det om åtrå – men på ett annorlunda sätt.
Ramen för berättelsen är den äldre Francescas brev till sina barn. Rollen görs av Gunilla Orvelius, som är på Norrbottensteatern för första gången.
I sitt äldre jag kan hon se tillbaka på sitt yngre liv. Hon står på scenen hela tiden, ofta i bakgrunden, betraktande och reflekterande. Ibland konfronterar hon sitt yngre jag, Therése Lindberg, och försöker påverka henne.
Föreställningen skulle egentligen ha haft premiär våren 2021, men fick skjutas upp på grund av pandemin. Det har också påverkat hur pjäsen spelas.
Gunilla Röör står för regin efter Birgitta Vallgårdas uppsättningsidé. I manus är det kyssar, kramar och närhet. Men förutsättningarna den här gången blev att göra det utan att röra varandra.
– Vi jobbade med sensualism och erotik – och fick kramas med varsin stol, eller röra en kamera, berättar Jonas Hellman Driessen som har rollen som Robert Kincaid.
– Klart att det var lite chockartat när hon berättade. Vi skulle alltså göra en väldigt intim historia, men hålla en meters avstånd hela tiden. Men det blev faktiskt väldigt laddat, det blev starkare av avstånden, säger Therése Lindberg som tycker att det svåraste var att få till ”efteråt”:
– Först var det på nivån att hon bjuder på middag, de pratar, dansar. Men när de väl får till det och blir ihop, efter det blir det konstigt att hålla avstånd. Det blir en annan avspänning, säger hon.
– Och en annan typ av glädje är tydlig, en form av bubblande glädje, tillägger Gunilla Orvelius.
Jonas Hellman Driessen beskriver föreställningen som ett drömspel:
– Vi får följa den äldre Francesca som minns sitt liv, som för sitt inre framkallar oss. Spelplatsen ser ut som ett skelett av en verklighet. Vår gemensamma utmaning var hur vi skulle finnas tillsammans i den verkligheten. Att vikta oss själva i det här rummet minns jag att vi jobbade mycket med, säger han.
– Det skulpturala blir ännu mer tydligt, även om teater alltid är skulptural eftersom den är tredimensionell, men på ett annat sätt, säger Gunilla Orvelius.
Jonas Hellman Driessen berättar att manuset är fullt av specifika scenanvisningar.
– Det röks, det dricks öl, det äts och lagas mat. Vi bestämde oss för att skala ner så mycket vi kan och bara ta med det som vi kände var nödvändigt eller bekvämt.
Ljuset och ljudet har en stor roll i att gestalta de olika miljöerna och stämningarna.
– Ljudteknikern Mårten Eriksson har haft fria händer att komponera ljudatmosfärer – till exempel illustrera hur gräset sjunger. Det är inte så mycket ren musik, mer ljudlandskap.
– Det är mycket poesi i uppsättningen, allt syftar till att stärka och berätta om deras möte. Vanlig realism behövs inte, det handlar bara om vad de upplever, berättar Gunilla Orvelius.
Under den inställda teatervåren 2021 fick de lägga repetitionerna på is.
– Det var imponerande att alla kom ihåg texten efter ett års uppehåll, säger Mats Pontén.
Premiären är planerad till den 28 januari. I mitten av februari blir det turné i Norrbotten.