Det är vinter. Rönnen är kal och grå, allt är tyst och stilla. Många djur sover, men om man tittar noga i snön ser man att en del är vakna. Rönnen ser spåren de lämnat.
Anton Hennix Raukolas berättelse tar barnen genom årstiderna, hela tiden med rönnen och djuren i centrum.
– Mycket av den kultur som barnen får ta del av i dag består av snabba klipp, många intryck, mycket musik och högt tempo. Det här är som en motvikt till det. Många barn mår bra av det lite långsammare tempot, det är väldigt små intryck och lågmält. Men det betyder inte att det inte är dramatik eller känslor, det är det också, säger han.
Anton Hennix Raukola har skrivit och planerat ”Rönnen/Pihlaja” och står själv på scen. Berättelsen har sin grund i traditionen att ha ett vårdträd på gården som någon planterat för länge sedan, en tradition som är stark både i Finland och i Tornedalen.
– Det råkade bli en rönn i det här fallet, som i den ugriska, östliga kulturen är ett heligt träd. I språkpedagogiskt syfte kändes det tacksamt att på ett konkret sätt jobba med årstiderna och lära sig vad de heter på meänkieli. Då får man också med skeenden i naturen, och får in språket på ett naturligt sätt, berättar han.
Anton Hennix Raukola och hans fyra år äldre bror Ingemar växte upp i Övertorneå, som på den tiden inte hade någon teaterverksamhet för ungdomar. Men deras mormor väckte tanken:
– Hon var väldigt intresserad av teater, musik och bildkonst, och uppmuntrade oss väldigt mycket.
När Ingemar Raukola började på estetiska gymnasiet i Luleå var lillebror Anton där och hälsade på. Han bestämde sig för att söka, och kom in. Nu arbetar båda bröderna som skådespelare, Ingemar på Svenska teatern i Helsingfors och Anton på Tornedalsteatern i Pajala.
– Jag började jobba på Lule stassteater direkt efter gymnasiet, mycket tack vare Harry Nyman som fångade upp många unga. Sen har det bara rullat på, med Norrbottensteatern och sen Tornedalsteatern.
Han beskriver sitt yrke som ett ständigt utforskande av vad det är att vara människa:
– Det är fantastiskt när någon som sett en föreställning berättar att den lever kvar, och att den fått dem att reflektera över vissa saker. Och indirekt är ju kulturen livräddande. Den är livsnödvändig.
Anton Hennix Raukola bodde i Luleå i nästan 20 år. Men för åtta år sedan flyttade hela familjen till Pajala.
– Jag har nog alltid haft en längtan hem till Tornedalen, och det var kul att jag kunde få min fru Lisa med på det också. Men hon ville det, det var inget problem alls. I Pajala har hon mer släkt än vad jag har. Nu arbetar hon som drama- och danspedagog på kulturskolan i Pajala.
Anton Hennix Raukola ser den tornedalska kulturen som en outsinlig källa att ösa ur:
– Det finns så många berättelser från vår egen mylla som inte har lyfts fram, i nutid och historiskt sett. Tornedalsteatern har i uppdrag av staten att revitalisera meänkieli och det ligger mig varmt om hjärtat, det känns viktigt.
Hur är det att vara kulturarbetare i Tornedalen?
– Geografiskt känns det inte som någon periferi för mig. Ibland känns det som att Luleå är periferin. Pajala är mer centralt om man lever mer i en öst-västlig inställning, som det var tidigare om man tänker Barents och Nordkalotten. Och vår meänkielipublik finns ju överallt, inte bara i Tornedalen.
Meänkieli var Anton Hennix Raukolas första språk. Svenska lärde han sig först när han började på förskolan.
– Jag är oerhört tacksam att jag har språket med mig, det öppnar en annan dimension i livet. Så är det med alla språk, de är dörröppnare. Det går att komma åt en kultur utan att kunna språket, men för att nå riktigt djupt är det en fördel att ha språket med sig.