Musik blev tidigt Martin Sundboms stora passion. Han gick musikfolkhögskola och läste musikvetenskap i Uppsala. Ett långt ärr på insidan av armen visar att han var en mycket ambitiös elev:
– Jag övade sönder armarna, spelade piano och gitarr hela tiden, säger han.
Humorn hade han med sig hemifrån, och den blev också hans väg in i teatern. Under studietiden på 1990-talet var han med i ett revygäng som drömde om att bli nästa ”Nilecity”.
– Teatern, dramat, började jag med lite senare, medan syrran bestämde sig för att bli skådis när hon var sex år, och gick senare teatergymnasium. Då var det fortfarande musiken som var min dröm och passion.
Systern Maria Sundbom kom in på scenskolan i Malmö som 19-åring och är i dag en etablerad skådespelare som medverkat i teater, film och tv, senast i serien ”Dejta”. Även Martin drogs mer och mer till teatern.
– Jag började i en lite mer seriös teatergrupp som inte höll på med humor, tänkte att det kanske finns nåt mer än bara att få folk att skratta. Ungefär som jag upplevt musik i hela mitt liv. Det är inte roligt, det är något annat som tar tag i en.
Till slut kom han in på Musikhögskolan.
– Jag skulle ha blivit lärare i komposition om jag gått klart, men då sökte jag och kom in på scenskolan i Luleå där jag gick ut 2003.
Och på Norrbottensteatern blev han kvar.
– Där fanns Roffe Hedberg och de andra fina musikerna. Jag var en liten rödhårig pojkspoling som inte bara skulle bli skådis, jag kunde musik också. Så jag fick vara med dem, det var verkligen lärjungen som fick spela med de stora.
Han har skrivit musik till mer än 30 pjäser under sina år på teatern, i många olika genrer.
– Till Sven Wollters ”Drömspelet” skrev jag 70 minuter originalmusik, väldigt filmiskt. Och inför Rasmus Lindbergs dansbandsmusikal gick jag och lyssnade på dansband i tre månader för att hitta rätt ton.
Han har också en gedigen utbildning i klassisk komposition.
– Jag läste extra för Johan Ramström på Piteå musikhögskola för jag ville så gärna lära mig. Sen skrev jag ett rekviem som vi hade som bas för ”Frankenstein.
Musik till film och teater är något som han brinner lite extra för:
– Ända sedan jag såg ”Amadeus” med min mamma när jag var 18 år har jag varit en ”sucker”. Det är något där med hur filmmusiken fullständigt kan gå in i mitt hjärta.
– Det finns något eteriskt över musik. Och alla lyssnar på musik, i radion, som skval, på konsert. Det finns nästan inte en film som fungerar utan musik. Den kan ligga jättelågt, du märker den inte ens, men den påverkar. Det finns något lite magiskt över hur musiken, gärna i kombination med bild eller på scen, kan hjälpa till att förflytta oss. Det finns inga ord, ingen logik, det är bara ett antal toner med olika instrument som är hopsatta. Och det är fascinerande när man kan förena de två.
Till ”Den inbillade sjuke” var uppgiften musik till ”något obestämt 1700-tal”. För att förbereda sig för ett nytt projekt går han ut med hunden och bara funderar, bearbetar och planerar.
– Jag börjar inte skriva direkt, först testar jag olika idéer och ger det lite tid. Det mesta har jag i huvudet. Sen sätter jag mig ner och skriver arrangemangen. Det är kul men ska vara snyggt, lite svårsjunget blir roligt och ändå trovärdigt i tiden. Så tänkte jag. Och att det ska vara jättepampigt, mäktigt. Man ska bli glad och musiken ska samtidigt summera texten och pjäsen. Det är många parametrar att ta hänsyn till, men ju mer du kan avgränsa, och hitta dina byggstenar, desto lättare kan du låta fantasin leka i den världen.
– -Sen bara skriver jag av hjärtans lust. Jag tänker inte så mycket, vill ha ”flowet”. Det är svårt att göra större verk av bara glädje – eller bara på teori.
Han ser det som en stor fördel att ha tillgång till båda världarna.
-Jag jobbar mycket med energi och tempon, både som skådespelare, kompositör och musiker – även om många tycker att jag är väldigt snabb. Men också att hitta largo och adagio. Tänk dig en symfoni, en snabb första sats och en långsam andra. För att få utväxlingen behöver man åka upp och ner.
Martin Sundbom vill också lyfta fram och höja humorns status som konstform.
– Jag har djup respekt för stora komiker som Gösta Ekman, Ricky Gervais. Folk kan tro att man bara kan gå upp och blaja, men det ligger oerhört mycket jobb bakom – och mod. Jag skulle säga att humor är det svåraste att få till, men det är också direkt. Antingen är det kul eller inte, man hör det direkt. Man hör också om halva publiken fnissar eller om det uppstår en kort sekund då alla är med. Jag blir en liten pajas som står där och improviserar, och ni skrattar. Plötsligt blir det kärlek för mig, det finaste man kan ge en publik, och mig själv, för det kommer saker i min hjärna som jag aldrig kunnat bestämma innan.
Improvisation handlar om att kasta sig ut i det okända, just för att man inte kan vara förberedd.
– Det finns inget som kan bli så kul som när det uppstår något och pjäsen tillåter att jag säger ”vad sa du?” om någon hostar, eller om någon får bestämma vad det ska vara. När det inte är förberett blir det så roligt när det blir dåligt.
Martin Sundbom har gått flera kurser – men hur lär man sig att improvisera?
– Egentligen handlar det bara om att träna sitt mod. I film och musik kan jag kontrollera, vara mer exakt. Men teater ska vara levande. Det som är fint med improvisation och humor är att ju mer det lever desto roligare blir det. Det finns ett risktagande med teater som jag tror publiken söker också, annars kan du lika gärna gå hem och kolla på tv. Det kräver ett visst mod, passion, och så är det lite läskigt. Klart jag är nervös, trots att jag stått på scen i 30 år. Erfarenheten säger att vi kommer i mål, men jag har fortfarande fjärilar i magen inför en premiär.
Han har svårt att svara på om det är teatern eller musiken som står honom närmast.
– Jag älskar att jag får växla. Kultursnickra. Man bygger upp något som behöver både logik och fantasi. Det spelar ingen roll om du är skicklig, du måste också ha fantasi för att det ska bli bra.
Under sommaren är han helst i Dalarna, på mormors stora bondgård som familjen flyttade till när han var elva år. Där planeras också för fullt för sommarteater i den gamla ladugården, där 240 gamla biostolar från Göta Lejon, enligt uppgift från Hasse & Tages tid, ska installeras.
– Pappa vill dö som teaterdirektör och vill att jag och min syster Maria ska starta sommarteater. Förhoppningsvis blir den klar i år. Så nästa år öppnar Sundbomsteatern i Dalarna – en kilometer från Carl Larsson-gården.