Sara Giese hade precis läst Christina Herrströms ”Ödeläggaren” när teaterchefen Gunilla Röör ringde och frågade om hon ville regissera författarens pjäs ”Marsvinsnätter”. Hon sa ja direkt.
– Ja, faktiskt. Jag sa ”Åh, vad roligt, det vill jag göra, skicka pjäsen”. Ibland känns det att nu kommer något till mig, som att det är meningen, säger Sara Giese.
Den 11 mars är det urpremiär för ”Marsvinsnätter” på Norrbottensteatern. Den är inte nyskriven, men har aldrig satts upp tidigare.
På scenen finns en stor marsvinsbur, ett kök, och en röd dörr som man inte pratar om.
Pjäsen handlar om en kärnfamilj där de vuxnas relation handlar enbart om logistik. Det finns ingen glädje, inga drömmar. Allt handlar om tv, maten, och barnens behov. Längst ner i kedjan finns marsvinen som sitter i en bur i köket.
Sara Giese vill inte avslöja för mycket om handlingen:
– Men jag kan säga att det brakar in en man genom väggen, som inte bara är en man utan också en kentaur, som ställer tillvaron lite på ända och allt blir fel. Pjäsen är subjektivt berättad, skruvad, utifrån en upplevelse av en familj i kris, På så sätt blir den också väldigt komisk. Det är hög igenkänning och mycket humor. Men all humor vilar ju på svärta.
Huvudrollskaraktären Alvilde görs av den finska skådespelaren Minttu Mustakallio. Hon och Sara Giese jobbade ihop för två år sedan på Lilla teatern i Helsingfors, deras stadsteaters svensktalande scen. De gjorde Märta Tikkanens ”Män kan inte våldtas” med Minttu Mustakallio huvudrollen.
– När jag läste ”Marsvinsnätter” hörde jag Minttus röst. Hon har en särskild känsla, en humor och en ton som skulle passa pjäsen. Hon läste pjäsen och sa ja. Det är Minttu Mustakallios första roll på svenska, så det är en stor utmaning för henne med språket. Men hon är väldigt språkbegåvad och musikalisk.
Om arbetet med pjäsen säger Sara Giese:
– Med det här materialet får man bara gå pang på i början. Det är rörigt och svårt att jobba med åtta personer på scen som pratar i munnen på varandra hela tiden. Men man får ta sig igenom en vända där det får gå snabbt och bara får vara kaos innan man går in och nästan jobbar koreografiskt och noga.
Musiken till föreställningen har skrivits av Ann-Sofie Lundin, känd under artistnamnet ”Min stora sorg”.
– Hon är popartist men har jobbat mycket med teater och scenkonst. Hon är väldigt ”ren” när hon skriver låtar, rakt på sak, ingen ironi, väldigt tydlig. Och hon vågar vara i känslan. Den här pjäsen är lite så också. Det finns ingen undertext, alla säger bara vad de tänker och känner rakt ut. Och det där oförställda, att få fatt på den känslan, tycker jag passade. Hon har gjort fin musik, säger hon.
För Sara Giese är det första gången på Norrbottensteatern, men hon gjorde en slutproduktion på teaterhögskolan i Luleå 2010. Närmast innan hon kom till Luleå regisserade hon en monolog med Magnus Uggla på Stadsteatern och en nyskriven pjäs på Scenkonst Sörmland.
Hon har jobbat i drygt 20 år, nästan bara med nyskriven dramatik. Det är ett medvetet val.
– När jag började med teater tyckte jag att det var läskigt med klassiker, tyckte det blev en omväg. Varför ska man hålla på och gå runt någon gammal berättelse och göra om den? De pratar konstigt om saker. Kan man inte bara berätta om samtiden? Så blev det. Från början skrev jag själv också, men sen slutade jag med det och jobbade med andras texter i stället.