Marianne Mörck, 74 år, klev upp på scenen som ung efter många år av motarbetande hemifrån. Hon hittade hem. Det fanns ingen förståelse för hennes kreativa sida i det fosterhem som hon växte upp i, och hon förde en kamp mellan att vara den förväntade och den hon är.
– Jag kom till ett hem som var helt igenkorkat för musik och konst. Det hängde väl någon gammal farfar på väggen i guldram. Men det var det hela. Min mamma ville att jag skulle jobba på kontor, jag jobbade på bilregistret och skickade ut påminnelser ett tag, säger Marianne Mörck med ett skratt.
Hela tiden fanns dock en stark vilja att sjunga, skådespela och agera och när hon tog klivet upp på scenen vid Stora teatern i hemstaden Göteborg i 20-årsåldern som en körmedlem, kom hon att delvis kunna breda ut sina vingar.
– Det var väldigt spännande. Jag hade mammas veckade kjol och lackskor, guldarmband och uppsatt hår. Jag hade skvättat på mig eau-de-cologne. När jag mötte flera av mina idoler vid teatern, i t-shirt, utan bh och med yogabyxor, så var det en ny värld för mig. De undrade ju naturligtvis vad jag var för någon, uppklädd som till Nobelfesten, säger Marianne Mörck.
Men resan mot att fullt utveckla hennes konstnärskap skulle ta många år än. Hon fick två barn tidigt och levde i relationer som begränsade henne säger hon. Idag lever hon ensam och en skilsmässa blev hennes avstamp.
– Det var efter en skilsmässa senare i livet när jag köpte mig ett eget hus som jag kände mig fri. Jag trivs med mitt liv. Det är nu jag är fri och barnen är stora. Man kan komma hem när man vill. Jag lever ensam och är en ganska enstörig person men jag tycker mycket om att ligga efter vägarna, säger hon.
De flesta av oss har förmodligen stött på henne i någon av hennes konstformer. Hon är bred i sina åtaganden med titelroller i allt från prestigeoperor och barnprogram till tv-serier.
Det är dock första besöket i Norrbotten.
– Det är stora ögon och det är så vackert. Jag är så förtjust i Jokkmokk där jag är nu. Jag går runt sjön här och fascineras hela tiden. Hundar älskar jag och har till och med stannat bilen för att gå ut och träffa hundarna som jag ser efter vägen, säger Marianne Mörck med ett skratt.
Med sig på turnén har hon en portfölj med brev och kort från beundrare som ska besvaras.
– Många känner igen sig i mina roller. Nu har jag kanske 25 brev med mig. Jag ska svara, det måste jag. Det verkar som om de kan se sig själva i mig och det är hedrande, säger hon.
I Kiruna gör hon sin 100:e föreställning av Riksteaterns "Britt-Marie var här". Hon känner Britt-Marie vid det här laget.
– Jag brukar säga att hon är som min mamma i början, hon är en väldigt dömande människa och sedan övergår hon till mig som jag är, där ingenting är omöjligt, säger Marianne Mörck.
Hon är förväntansfull på att se Kiruna.
– Jag är väldigt nyfiken på hur det ser ut. En ny stad. Nu ska hela kyrkan flyttas. Hur tar människorna det och hur ser det ut? Trivs de? Jag är väldigt intresserad av det, säger Marianne Mörck.
Hon har också en önskan om att någonstans på vägarna i Norrbotten få se en ren.
– Jag längtar efter att få se dem för jag vill verkligen se en ren. Jag vill gå ut och krama dem men jag vet inte om jag vågar, säger hon.