Den dimensionen tillför Karin Enberg, tidigare chef på Norrbottensteatern, genom sin regi av den internationellt prisade pjäsen ”Barnen”.

Igenkänningsfaktorn och nostalgikänslan förkroppsligas i karaktärerna Hazel (Astrid Assefa) och Rose (Agneta Ahlin), som träffas igen efter att ha varit åtskilda av många år och mil.

De har tidigare varit kollegor i det närliggande kärnkraftverket som antyds ha drabbats av en härdsmälta. Hazel lever i viss förnekelse av händelsen, trots att hon bott i närheten av uteslutningszonen under de år som gått, i kontrast till Rose, som är i den gamla hemtrakten på besök. Detta rendezvous blir inte lika kärt när Robin (Per Burell), som är bägge kvinnornas älskare, tillför ytterligare troper i pjäsen och skapar ett triangeldrama. 

Hazel, som är modern till Robins barn, tycks även inför sin mans otrohet vara förstummad. Mer ovälkommet ändå blir Roses besök när hon avslöjar det huvudsakliga syftet med sin vistelse - ett förslag som innebär att de gamla kollegorna ska tillbaka till kärnkraftverket för att avlösa den yngre arbetskraft som arbetar i hjärtat av den livsfarliga uteslutningszonen. 

Den lantliga bygderomantik som finns i väggarna i scenrummets gammalsvenska tapet har bitvis skrapats bort av tidens tand. På samma sätt nöts karaktärerna ned till något bortom det förhållandevis vardagliga som byggts upp i första halvan av pjäsen. 

Det sker på ett subtilt sätt, nästan i stil med något i genren kosmisk skräck, då känslan av förfall och överhängande hot byggs upp i dialogerna jämte med det lågmälda radioaktiva neon-skenet som hemsöker dem. 

Karaktärerna är nästintill otäckt mänskliga i hur de förhåller sig till sin egen dödlighet. Käbbel och munhuggningar om kost och hälsa går sömlöst över till moralfilosofiska överläggningar om den morbida essensen av radioaktivt sönderfall - som två änder av metaforer för livet och döden. Inte bara deras fysiska död, utan också bortfallet av deras arv och livsstilar. 

Sättet som döden adresseras genom hela manuset är genomfört med skickligt hantverk. Likaså de metafysiska undertonerna i oförglömliga ögonblick, som när Robin beskriver hur han grävt ned sina gamla boskapsdjur i den radioaktiva jorden med sina bara händer och som när Rose ominöst predikar om kyrkklockorna hon hört från uteslutningszonens fördunklade kyrka från botten av sjön. 

Resultatet är ett livligt och aktuellt inlägg i den miljödebatt som genomsyrar samhällsdebatt och konst idag. 

TEATER

Barnen

Skådespelare: Agneta Ahlin, Astrid Assefa och Per Burell

Regi: Karin Enberg

Christinasalen, Piteå fredagen den 4 oktober

Föreställningen spelas även i Luleå, Kalix, Övertorneå, Jokkmokk och Gällivare under oktober månad.