Ett sceniskt allkonstverk i is och snö är först ut i Tornedalsteaterns repertoar för 2022. Den 5 februari har ”I stormen vilar jag” premiär vid älven i Pajala.
Verket av teatergruppen Char Da Mar beskrivs som en helhetsupplevelse av musik, dans, skådespeleri och text, en vandring genom olika sinnen runt skulpturer i snö och is.
– Vi har som mål att skapa årets förmodligen häftigaste scenkonstupplevelse, säger regissören Charissa Martinkauppi.
De har jobbat med projektet sedan hösten 2019 och riktar in sig på tre kvinnoöden från 1900-talets början i Norrbotten, Sápmi och Meänmaa: Lina Hjort, Svarta Björn och Elsa Laula Renberg.
– Mycket har hänt sen dess, det som har varit konstant är isen, snö och kvinnohistoria. Vi ville inte skapa ett historiskt drama, utan använda oss av olika uttryck som musik, dans röst, scenografi och ljud. Hela teamet har jobbat tillsammans med processen, alla har bidragit, säger Charissa Martinkauppi.
– Jag har som scenograf haft en dröm och fascination för is som skulpturmaterial, berättar Erika Sjödin, som ritat sin vision för skulpturerna. Till sin hjälp i arbetet har hon den framstående norsk-samiska isskulptören Elisabeth Kristensen.
De hade först tänkt sig en show med sittande publik framför en scen.
– Sen insåg vi att det kan bli 25 minus, då vill man röra på sig. Och eftersom texten är lite ”kollage-aktig” funkar det bra att publiken rör sig genom de här världarna, miljöerna och stämningarna, berättar Erika Sjödin.
Publiken ledsagas av publikvärdar och skådespelare genom snö- och isskulpturerna.
– Vi har använt ordet ”explosivt” mycket, det ska kännas i själen och kroppen, det är inte bara text som kommer emot en. En upplevelse för alla sinnen, säger Charissa Martinkappi. Erika Sjödin tillägger:
– Vi vill skapa stor konst på den här platsen, för dem som är här. Inspirera med kvinnohistoria, få fram nya infallsvinklar och skapa nyfikenhet hos publiken.
Folkmusikern, sångerskan och kantelespelaren Mirja Palo har gjort musiken, som följer med genom hela föreställningen.
– Hon har använt sig av de influenser som hon ofta använder i sin musik med sin kantele, men även influenser från andra genrer, som elektroniskt. Och hon har gjort många visor kring de här kvinnorna, funderat kring vilken musik som kan komma från deras öden, berättar Charissa Martinkauppi.
Erika Sjödin beskriver skulpturerna som mer abstrakta än föreställande.
– Det är former i snö och is som vi kan belysa, både dramatiskt och kanske genom att förstärka isens uttryck. Isen är så fantastisk i sig, man vill bara hjälpa till lite. Kanske kommer det att vara lite sprickor, den naturliga ytan. Vi vill inte forcera, bara lyfta det vackra, berättar hon.
Arbetet pågår in i det sista.
– Vi börjar bygga nästa vecka, men vem vet hur vädret är? Isen och snön är levande material, när det väckts till liv går det inte att styra över. Men Elisabeth Kristensen har många års erfarenhet, det känns bra.
Skulpturerna byggs direkt på älven.
– När isen smälter blir den ett med älven igen. Jag kan inte tänka mig ett mer poetiskt byggmaterial, säger Erika Sjödin.
”I stormen vilar jag” spelas 5–13 februari.