Under drygt ett halvår har research om huvudpersonen, som bland annat var med och grundade Polarica, pågått. Men det är kanske smugglande av kaffesurrogat över gränsen som ”Mabo-Erkki” blev mest känd för. Det är även det som är fokus i årets sommarteater.
– Under kriget blev det ransonering på livsmedel, och kaffe var ett av de livsmedlen. Då kom Marabou, du vet chokladtillverkaren, på att man kunde göra ett slags surrogatkaffe som man sålde till människorna, säger Kjell Morin i rollen som Erik Innala och fortsätter:
– Det här fick jag nys om och tänkte att ”kanske kan man göra sig lite pengar”. Jag började smu… jag menar sälja, detta surrogatkaffe och då fick jag namnet ”Mabo-Erkki”.
Enligt Anne Angeria, som skrivit och regisserat föreställningen, ska de som kände Erik Innala sagt att Kjells kroppsspråk påminner om Innalas.
– Kjell har ju studerat hans kroppsspråk på videofilmer. Vi försöker verkligen jobba så det blir trovärdigt, säger hon.
– När Anne ringde mig och frågade om jag var intresserad tänkte jag ”nog är det vågat, att erbjuda en sådan roll till en man med ren utpräglad kalixdialekt”, säger han och berättar att han fått träna på vissa finska uttal.
Återkommande i Sommarteatern är att det varje år handlar om en person från Tornedalen som lämnat spår efter sig. Att det i år blev ”Mabo-Erkki” är någonting som diskuterats fram, berättar Anne Angeria.
– Det är många som minns honom och hans bravader. Tillgängligheten kring storyn om honom fanns nära till hands, säger hon och berättar att hans familj också faktagranskat manuset för att det ska ligga så nära sanningen som möjligt.
– Men det är viktigt att säga att fantasin givetvis får sin egen plats, som tillhör konsten.
Det börjar dra ihop sig och den 20 juli är det premiär för föreställningen på Taavolagården.
– Jag känner mig uppspelt och hoppfull, men det är en så pass tung resa att jag varje år tänker att det här är sista gången, säger Anne Angeria.
– Det är så mycket som ska klaffa. Det är inte bara manus, det är inte bara regi, det är inte bara skådisar, inte bara stället, inte folket, inte coronan. Det är precis alla millimeter längs vägen.
Men trots att det är tungt att få ihop föreställningarna menar hon att euforin i slutändan tar över.
– Hittills har vi alltid fått ett väldigt fint bemötande av folket. Den euforin gör att man glömmer allt det där andra längs vägen.