Tage Danielssons berättelse om Karl-Bertil Jonsson, han som tar från de rika och ger till de fattiga, uppstår i en ny skepnad på Norrbottensteatern. Originalets 23 minuter är utbyggt till två timmar musikalföreställning.
– Man kan säga att varenda bild i berättelsen har blivit ett musiknummer, som när Karl-Bertil drömmer om Robin Hood, säger Maria Pontén, som har huvudrollen Karl-Bertil.
Hon har sett originalet många julaftnar under uppväxten, men betecknar inte sin familj som direkt nördig.
– Det har inte varit så att alla kan alla repliker utantill – som för vissa i ensemblen, tillägger hon med en blinkning till kollegan Karin Paulin.
– Karin är största nörden och kan allt utantill. Fast samtidigt handlar det ju mycket om att vi ska göra vår egen version, så det kan både hjälpa och stjälpa, säger hon och ler.
Carl Bagge har skrivit musiken till Henrik Dorsins texter, den uppsättning de gjorde på Scalateatern i Stockholm 2018.
– Musiken bygger mycket på originalets signaturmelodi och är mycket i den andan, lite mysig juljazzfeeling. Vissa låtar är riktigt melankoliska, andra väldigt ”upptempo” och glada, säger Maria Pontén.
Karl-Bertil är hennes andra pojkroll på kort tid. I ”Nybergs mekaniska”, skriven av dramatikern Erik Norberg och med urpremiär i Kiruna hösten 2019, gjorde hon 14-årige Oskar Stålnacke.
– Ja, man kan ju bara hoppas på ett rollfack. I såna fall heter det ”ungdomlig pojke i knäbyxor som brinner för rättvisa”, säger hon och skrattar.
– Men det första jag lade märke till är hur otroligt olika de är. I ”Nybergs” jobbade jag mycket med maskulinitet, grov kropp, och sänkt röst. Här handlar det mer om en pojke på gränsen till, eller innan, puberteten. Det är en helt annan pojke.
Vad har de gemensamt?
– Det extrema drivet som de har i båda pjäserna, vad det är att göra rätt, att stå upp för rättvisan, att utföra något. Och sedan driver de igenom det, båda två.
Hon tystnar en stund innan hon fortsätter:
– På det sättet är jag glad åt de här pojkarna, för det är många kvinnoroller i klassiska pjäser som inte har det.
Att förkroppsliga den tecknade figuren på scen var inte helt lätt:
– Men det har varit väldigt kul. Jag har inspirerats av hans rörelsemönster i den tecknade filmen, sen har jag försökt översätta det så det inte blir ”2D”, alltså inte för stort och hackigt. Och det går absolut att känna igen Karl-Bertil, inte minst för att mask och kostym är filmen trogna.
Även om hon är en van sångerska så är den här rollen lite extra krävande:
– Om ”Nybergs” innehöll mycket musik, så är Karl-Bertil den absolut svåraste sångutmaning jag haft – och det är ju spännande i en huvudroll. Den är väldigt musikalisk på så sätt att den kräver mycket kraft av huvudsolisten. Dels att orka, dels att det är ett jättestort register, som det är i många musikaler.
– Allvaret med de fattiga på gatan blir får större plats. Och det lustfyllda, när det går bra, blir också större. Därför har vi satt tolvårsgräns, för i grunden är det en ganska hemsk berättelse på många sätt, även om den förhoppningsvis ingjuter väldigt mycket hopp, säger hon och hänvisar till en den kända repliken i början av föreställningen: ”Det här utspelade sig på den tiden då man ännu kunde se fattiga gå runt på gatan.”
– Den repliken känns som att ja, det kan man ju göra i dag. Men när man såg den på tv för 20 år sen tänkte man ja, det var ju förr i tiden.
Maria Pontén spelar valthorn och trumpet, men inte i denna föreställning – tror hon:
– Hornet har varit på tapeten, för Karl-Bertil jobbar ju på posten, och postens gamla logga var ju ett horn. Men vi får se. Jag är nöjd med det paket jag har.
– De riktiga nördarna kommer inte att bli besvikna, men man kan få ut jättemycket av föreställningen även om man inte har sett originalet. Den kommer att bli varm, och så där genuin som jag vågar hoppas på att vi är bra på att göra musikalerna.
Publiken kommer ganska säkert att känna igen sig.
– Absolut – förutom att det är en 31-årig kvinna som spelar Karl-Bertil.
Hur ska du själv fira jul efter att ha levt i julkänsla sedan i höstas?
– Jag har sagt i en radiointervju att jag inte ska fira jul, men nu har det börjat smyga sig på ett annat beteende. När en affär släppte sin juldekor tyckte jag inte alls att det var för tidigt utan tänkte ”ja, det är väl dags”. Härom veckan började jag tänka på adventskalendrar, att jag kanske ska göra en själv. Min sambo sa: ”Det är oktober.”
– Så jag ser två möjliga scenarier: antingen blir det världens julfirande i år, eller så äter vi pizza och ser ”Sagan om ringen”.