Den 9 oktober går ridån upp för ”Ja må hon leva” på Norrbottensteatern, med Emma Peters som regissör. Hon har även skrivit manuset tillsammans med Grotesco-kollegan Emma Molin.
Uppdraget från teatern löd: ”En humoristisk föreställning/revy på temat att kvinnor har haft rösträtt i 100 år.”
– Först tyckte vi bara att det lät hysteriskt spännande och oemotståndligt. Sen när vi började brottas med ämnet slogs vi av hur oerhört svårt det skulle vara att göra vass humor av det här, berättar Emma Peters.
Vägen har varit lång och bitvis snårig. Hur berättar man en historia om kampen för kvinnors rättigheter på ett humoristiskt och överraskande sätt?
– Utmaningen var att ta det här ämnet och göra något kul av det, eftersom det är både mörkt och ganska tråkigt, säger hon och tar sambeskattningsnormen som exempel:
– Den innebar ett enormt framsteg för jämställdhet, men det är så tråkigt att man baxnar. Och i mitten av 1960-talet förbjöds inomäktenskaplig våldtäkt, det är inte ett dugg kul. Det har vi brottats med och försökt hitta ett sätt att göra det oväntat roligt. Ett riktigt gapskratt kommer bara när man blir överraskad. Ska det vara roligt måste det vara något oväntat.
Dessutom var det ett oerhört omfattande material att sätta sig in i.
– Samtidigt kände vi att vi inte ska falla i duktighetsgropen. Då skulle det ha blivit en sex timmar lång föreställning som var sövande informativ. Det här är inte en i huvudsak folkbildande föreställning, utan en underhållande föreställning. En form av revy med mycket musik.
”Ja må hon leva” innehåller i huvudsak kända låtar och melodier för att skapa associationer kring tid.
– Vi försöker också hitta humorn i musiken – genom kontraster. Kanske att man spelar en låt vid fel tillfälle, sätter den i ett annat sammanhang eller understryker med hjälp av musiken. Vi är besatta av att jaga skratt, helt enkelt.
Trots att Emma Peters och Emma Molin arbetat ihop har de aldrig skrivit tillsammans förut:
– Dels behövde vi hitta vårt sätt att skriva. Dels var ämnet som en hal tvål, vi trodde vi hade grepp om den och så slank den iväg. Så föreställningen har sett olika ut under det här året.
Emma Peters har varit på plats i teaterhuset i Luleå sedan början av augusti. ”Ja må hon leva” är hennes debut som regissör i större skala.
– Jag har velat att processen ska vara gemensam, allt från scenografi till kostym, och att skådespelarna får vara delaktiga. Allas process sker parallellt, vilket har gjort det till ett härligt kreativt kaos. Som regissör hoppas jag kunna förvalta någon typ av prestigelös inställning till arbetet, säger hon.
När lite mer än en vecka återstår till premiären har dock bitarna börjat falla på plats:
– Det känns som att vi kommit över den svåraste fasen, att forma berättelsen. Under repetitionsperioden har det funnits tusen möjligheter, nu ska det bli exakt och definitivt. Det innebär även en del ”kill your darlings”, som kan vara smärtsamt.
Redan som barn bestämde sig Emma Peters för att bli skådespelare.
– Jag var åtta, nio år och tyckte att det var oerhört lockande. Jag minns när jag insåg att det var skådespelare och inte riktiga människor på tv, att de kunde låtsas så bra.
Vad är det som fascinerar?
– Det är en tyst kunskap som man har som skådespelare, som man sällan formulerar, faktiskt. Men när du frågar ska jag försöka besvara den:
– Vi har tillgång till så otroligt många sidor. Den jag blir, och är formad till rent socialt, är bara en liten, liten skärva av det som jag hade kunnat bli, eller det som jag faktiskt har tillgång till. Att få plocka fram de sidorna och leka med dem, undersöka dem, är så spännande.
Vad skrattar du själv åt?
– Ganska svart humor, men det är olika. Ibland behöver man Jack Black, ibland Klungan. Men jag tycker att det är synd att Mia och Klara inte gör grejer ihop längre, jag tycker de var fruktansvärt roliga.
Är humor det centrala i allt du gör?
– Jag tycker att det är så viktigt att alltid ha med sig det perspektivet. Om du ska göra ett allvarligt, tungt drama och kunna nå publiken så måste den öppna sig – och det gör man allra mest effektivt med humor. Om det inte finns med några såna stråk blir man avstängd som mottagare. På samma sätt tycker jag att humor utan svärta och djup är ganska ointressant.
Den 25 oktober är det premiär för säsong fyra av tv-serien ”Bonusfamiljen”, där Emma Peters tagit över Petra Medes roll som Katja, något som hon skämtsamt kallar för ”rena självmordsprojektet”.
– Det är otroligt roligt och fullständigt omöjligt, så klart. Men det var jättekul.