TEATER
Man får väl ställa upp
Manus och regi: Adde Malmberg
Medverkande: Sofia Bach, Anna Carlson, Siw Ericson, Henrik Johansson, Sofia Rönnegård,
Daniel Träff
Scenografi: Bengt Fröderberg
Nåidens sal, Kiruna den 25 november
Jag skrattar lite för högt, lite för många gånger. Det är ofrånkomligt att detta lite smått hysteriska kaos skapar igenkänning, glädje och en varm gemenskap. I nutidens hårda värld fylld av hat så vill Malmberg skapa en motbild där skrattet får utrymme och med denna pjäs ror han det konstaterandet i land med ett lugn och en självklarhet.
Det kretsar kring en hembygdsgård mycket lik garderoben i Narnia. När man slår upp dörrarna hit så hittar man nämligen motorcykelklubben, kyrkans barntimme, idrottsföreningen, kennelklubben och kulturskolan.
Hembygdsgården har även plats för förvånansvärt många medlemmar. Här är till och med de döda välkomna. Inte helt enligt lagboken kanske men vad ska man göra när glesbygden ständigt får nöja sig med att stå i skuggan av storstadens vimmel och oljud. Medlemmarna genererar bidrag och regler finns till för att tänjas.
Hembygdsgårdens medlemsantal och uppsjö av aktiviteter lockar givetvis till besök av ingen mindre än en representant från Sveriges Hembygdsförbund. Ett, till nu, välfungerande maskineri smort med vita lögner och välvilja, börjar skena mot sitt haveri. En neurotisk ordförande med bröst-ischias, en frustrerad motorcykelsnubbe, en konstnär vars gapskratt alltid kommer opassande, en idrottsledare som försöker hålla alla över ytan och en kulturpedagog som misslyckats med sin egen karriär drar tillsammans igång ett virrvarr av lögner utan stopp.
“Man får väl ställa upp” är inte djup eller känslomässigt berörande utan bara rolig och ett lättsamt nöje. Att skildra en glesbygd i kris kan i teorin kännas tråkigt men Malmberg lyckas med hjälp av publikens skratt och farsens charm få fram komiken i det hela. Samtidens problem kommer alltid att finnas, det är oundvikligt. Men att ibland få skratta samtiden rakt i ansiktet kan väl inte göra någon skada?
Jag vågar lova att om mina mor- och farföräldrar, min sambo och mitt kompisgäng skulle följa med mig till denna pjäs så skulle alla lämna Nåidens sal lite gladare. Om inte så måste de ha varit på riktigt dåligt humör, vilket inte ens en träffsäker, komisk fars full av galenskaper kan ändra på.